Aftonbladet – 8 augusti 1861, sida 1

LITE. ERE LA VINIA. . AF FÖRFATTAREN TILL DOKTOR ANTONIO. ) å Leicester, på knä, hade knappt sjungit sitt rele Jo Camo, då, o fasa! — mitt r reser sig på hufvudet vid blotta minnet deraf. — markisinnan kommer instörtande med ett språng som en tigrinna och stöter till prinsen, så att han faller baklänges. Orkestern, som var i fullt arbete med lastretta, förlorade all sin sinnesnärvaro vid henneg förtidiga entrå, tvekade, kom af sig och stannade tvert; -åhörarne applåderade i sin okunnighet den naturliga aktionen. Någonting måste göras: Jag springer ut från min sufförplats, ilar fram till venstrå avantseenen och piff! paff! ned med ridån. Men tror du att den fördömda ridån någonsin ville falla? Åh nej! Andtligen var den då nere: och jag skyndade fram till bataljfältet. Hela teaterns stab var redan der. Den scen som nu spelades trotsar all beskrifning. Prinsen med några herrar af chören bjödo till att lugna markisinnan och förmå henne att lemna teatern, så att hvad hon sade ej skulle höras från logerna och parketten. Men der stod hon älldeles ursinnig af raseri, hotande miss Lavinia med blickar och händer och gifvande henne fula namn — lyckligtvis på spanska. Blek som den hvitaste marmor stod miss Lavinia, men ändock lugn och sansad och stölt som en verklig dröttning. Hön såg föraktfullt på sin fiende, men talade ej ett enda ord, utom: då hon :såde till mig när jag närmade mig henne: jag 20) Se AB. nr 150—154, 155, 157—159, 162, och: 163—181,