Aftonbladet – 8 augusti 1861, sida 1

Tögötbllicket föllo mina tankar på diamanterna.-Hon har gått för att taga vara på dem, tänkte jag. Knappt hade denna tanke korsa: min hjerna, då ett vildt skrik hördes inifrån, klädlogen. ; Det var Clelias röst. I ett hopp var jag inne i kabinettet och såg der. — vi sågo det alla, ty hvarenda menniska på scenen rusade in efter mig — vi sågo huru Clelia brottades med grefven och hur juvelsetuierna lågo kringspridda på golfvet. Inga ord behöfdes för att förklara hvad som var på färde. Öfverraskad just i den stund då han var på väg att bemäktiga sig dyrbarheterna, hade den s.k. gref ven låtit dem. falla och kämpade nu för att komma :undån, en sak som lätt skulle hafva lyckats honom . genom en baktrappa, om icke Olelia hade hållit honom fast med så mycken kraft. Inom ett ögonblick fick jag några karlar till hjelp att gripa honom. Godt, hvad tror du väl nu att den oförskämda skurken gjorde? Jag trodde knappt mina egna öron. Så sannt jag här står, förklarade han icke, att han. hade öfverraskat Clelia, på väg att fly med juvelerna, och att vi hade kommit i som tid för att hjelpa honom fängsla henne. Men man kan inte ijelpa att man måste tro sina egna ögon, och ingen tviflade ett ögonblick om hvem som var den verkliga tjufven. Prinsen ropade på gensdarmer — det var ett halft dussin sådana på vakt vid villan — men markisinnan bröt nu den tystnad hon länge bibehållit, såg snarare road än missnöjd ut och förbjöd att något buller skulle göras. Låt skälmen gå, sade hon. Det förvånar mig ingalunda att han befinnes vara en tjuf. Han blef presenterad för mig iden der älskvärda damens. hus — hon pekade H miss Lavinia, som i sanning såg mera öd än lefvande ut. Jag hviskade åt Clelia