Aftonbladet – 8 augusti 1861, sida 1

ren — derså vidare: Det var otvifvelak!: tigt att hän gjorde mycken nytta, men icke förthy var mig hans åsyn en ständig plåga. Jag misstrodde honom -torligen, icke till följd af Paolos misstankar; nej, jag hade en säkrare grund för mina. :En af våra korsångare, en äldre man, född-i Ancona, hade igenkänt honom som en landsman och varnade oss oupphörligt, : att han-icke alls var någon grefve, utan en beryktad bedragare. Om detta nu var sannt eller ej, så kommo vi emellertid öfverens,: den gamle anconaren;Clelia och jag, att vinoga skulle bevaka denne :soidisant. grefve; ty utom en mängd dyrbara kostymer och prydnader, funnos der markisinnans juveler att noga taga vara på. De hade för detta tillfälle blifvit: anordnade till ett diadem att bära i: sista akten, och markisinnan förklarade att deras värde var ofantligt. Clelia hade denna krona och äfven några andra juveler inneslutna i sina fodraler, ifall de skulle komma att behöfvas, stående i ett litet kabinett, som gränsade intill scenen Och hvilket markisinnan begagnade till klädloge. Under oredan och öfverraskningen vid uen improviserade scenen af svartsjuka, hade emellertid både grefven och diamanterna blifvit bortglömda af oss alla tre. Hör nu på hur det gick. Då jag, efter ännu en bea full sälaam åt publiken, åter drog mig bakom ridån, blef jag högst belåten åt att finna, det alla allvarsamma fientligheter hade upphört: -Bennoran hade värdigats låta leda sig till fonden af teatern, och ehuru hon ännu visserligen kastade vilda blickar omkring sig, så gjorde hon det i mindre hög grad äm förut. Hon hade upphört att yttra sittråserii ord och bibehöll nu en mulen tystnad: Allt detta: såg jag med:en enda blick och äfven att Olelia var frånvarande.