Aftonbladet – 7 augusti 1861, sida 2

VICH UU dl Ul Till en vän i viken, Min förträfflige farbror! Tusende tacksägelser för det i dubbelt hänseende kärkomna och innehållsrika brefvet! Vännerna i viken äro visst icke bortglömda; men brist på tid har hindrat mig att skrifva förrän nu. . Äfven jag har med en ynglings bänföelse deltagit i den allmänna entusiasmen för markis Torre-Arsa, det nyfödda Italiens vördnadsvärde representant, denne det varma söderns son, manen med de vackra, allvarliga nordiska anletsdragen. En såur svenska hjertans djup utgående hyllning har väl aldrig tillförene i Sverges hufvudstad kommit någon främling till del. Den gamle bekante på Profossgatant är den ende som visat missnöje öfver markis Torre-Arsas mottagande. Medan alla andra buro glada anleten gick tden gamle bekantet och gjorde sura miner. Man letar länge förgäfves efter den verkliga anledninoen härtill. Men slutligen uppdyker plötsligt bilden af den gamle bekantes både skyddling och patron, friherre Knut Bonde. Om denne berättas at den gamle bekante den sagan, att festkomiten skulle ha telegraferat till honom i Trawemände, der han vistades, för att förmå honom komma hem och illuslrera festen med sin präktiga svada. Om bara detta skett och om blott friherren verkligen kommit, skulle helt säkert Torre-Årsafesten ha blifvit helt annorlunda bedömd i friherrens tarfliga organ: Ställningar och tförhållanden än som nu skelt. Med det italienska sändebudets mottagande i Göteborg torde den gamle deremot blifva riktigt belåten. Landshöfdin Fåhreeus föranstaltade i dervarande Trädgårdsförenings lokal en kollation för — eller kanske rättare ett försök till exposition af — markis Torre-Arsa. Men han uteblef. dock på grund af ett tillfälligt missförstånd. Detta lärer orsakats deraf, att markisen icke hunnit lära sig svenskan, men hr landshöfdingen deremot hunnit glömma bort franskan. Den förre förstod således icke att han blef inbjuden till en muniration — för göteborgarne. Dessa åter förstodo ej meningen med markisens mission och håfva för öfrigt inga aftärer på Italien. Den tunesiska ambassaden skulle utan tvifvel väckt stort uppseende, om den anländt hit några veekor tidigare. Vi skulle då med stor nyfikenhet beskådat den lilla tunesiska prinsen, com deremot nu fick heit obemärkt passera. Emellertid förvärfvade sig ambassadens förste man, general Kheredine, en odelad högaktning för sin fina bildning och för sin lika sällsporda som grannlaga frikostighet. Väl underrättade personer påstå, att beyen i Tunis till denna ambassad anslagit tre millioner francs och att detta belopp äfven gick åt, såvida kostnaden för de utdelade presenterna tagas med i räkningen. Egentligen var denna ambassad ur två synpunkter anmärkningsvärd, dels emedan det var första — och kanske äfven sista — gången, som en liten dividend af Sverges, under en lång följd af år, tili barbareskstaterna erlagda tribut, trivilligt, ehuru på en omväg, blifvit återgäldad — oci dels emedan vi öfvertygas huru högt värde man sätter i — Afrika på gröna band och storkorset af Vasen. Nämnda orden torde elter detta erhålla en högre kurs på fåfängans marknad,. Konung Carl XV är vid detta lag ute och reser — huru långt bort? Ja se det vet ingen så noga här henma. Man gissar naturhgtvis mycket, och de politiska kannstöparne veta bestämdt., att nu skola de skandinaviska folkens öden snart regleras Floras paviljong, eller under de stora revyerna i militärlägret vid Chalons. I Frankrike skall H. M. erfara hvad en enda man, en personifikation af grundsatsen: Staten det är — jag, förmår genom list och våld i förening med en lycka, som synes så gipeulisk, alt den knappast länge kan fortfara. England åter — ty äfven dit säges det alt kosan skall styras — kan H.M. inhemta hvad en minister utan list och utan våld förmår, endast derföre att den i ordets högsta bemärkelse är konstitutionel. Om de dansk-tyska stridigheterna vederbörligen kunna lösas till folkfrihetens fromma, derigenom att H. M. några få dagar