Aftonbladet – 7 augusti 1861, sida 2

det, då alit ens blod strömmar ut genom ett djupt sår i bjertat. Mortimer går bort till fönstret och ser vid skenet af gatlyktorna hur regnet faller i strömmar. Thornton känner så mycket dju pare deltagande för Paolo, som han i honom ser en lefvande bild af sig sjelf för många år sedan, blott att han icke hade någon vän vid sin sida. Paolo kastar sig på en soffa och gömmer sitt ansigte i kuddarne. Han kan icke fatta, att han är på väg att lemna Rom, han kan ej tro att Lavinia vill fullborda en gerning, som han sagt henne skulle för alltid skilja dem åt. Hela hans själ är med förtviflans kraft fästad vid denna qvinna, liksom den skeppsbrutne sjömannen omsluter den planka, som för honom är den enda möjligheten till lif och räddning. Paolo hoppades, der ingen anledning till hopp fanns, och tyckte sig finna förnuftiga skäl atthoppas, i alla möjliga — ja, nästan omöjliga. tillfälligheter, som hans febersjuka hjerna kunde upptänka. Hon kunde i sista stunden hafva ändrat sig; spektaklet hade möjligen blifvit instäldt till följd af ovädret — blott ett litet uppehåll skulle för honom hafva varit en himmelsrik välgerning — någon kunde hafva insjuknat — icke hon, Gud förbjude det! men markisinnan eller prinsen kunde hafva förkylt sig; eller den förbannade tealern kunde hafva brunnit upp — kanske hade en jordbäfning skakat dess grundvalar, just då ridån skulle dragas upp. Hvarför icke? sådant hade händt; han erinrade sig berättelsen om en olycklig förbrytare, som var på väg till afrättsplatsen, och hvars lif genom en sådan katastrof hade blifvit räddadt. Tst! Klockan slog åtta — det olyckliga timslaget. Han tycker sig höra hvisselpipan ljuda, tycker sig se henne på scenen i hela glansen af sin skönhet. Mundratals ögon äro fästade på henne och sluka girigt den ädlaste gestalt, som någonsin har utgått ur naturens hand, Ilon sjunger! ingen vågar