TIuGorrmtr KAPITLET. Eit åskslag. Det var den 23 December, den dag som hade blifvit utsatt för det storarinde sceniska nöjet vid Villa Torralba. Aftonen var regnig och kall. Regn och köld äro dock af löga vigt för de rika, som hafva välstoppade, beqvänia vagnar och ega ett rikt förråd af pelsverk och dyrbara schalar, till skydd emot allt sådant obehag. La creme de la creme var på vägen till markisinnan Delfuego y Arcos. Fäl sitt rum vid Via Babuino satt Paolo, mera död än lefvande. Tärningen var kastad; Paolo skulle nu resa. Hans koftertar äro patkade och redan nedburna på resvagnen, som står vid porten. Posthästar äro beställda och -Thointons ital:enska betjent väntar på befallning af sin herre att gå och hemta dem. Thornton sjelf, blekare och magrare än någonsin och med fårorna kring munnen djupare än förut, går ut och in i rummet, sätter sig för ett ögonblick, stiger åter upp nästa sekund — det synes på alltirg, att han är orolig och villrådie. Slutligen säger han till Paolo: Skola vi skicka efter hästarne, min vän? Ej ännu, icke förrän Salvator kommer ; han är säkert här, så snart — gäståbudet är slutadt. Jeg kan cj gerna resa, då jag har bedt honom komma till mig. Mortimer är tyst; han går ut, kommer tillbaka, sätter sig, stiger änyo upp och säger till slut: on SHvartill tjenar det attförlänga denna ångest? Om något godt kunde vinnas genom dröjsmålet — men du vet alt hon skall göra hvad hon sagt. Salvator sade dig denna morgon, att han icke hade hört talas om någon förändring i-hennes beslut. Bäst är alt resa genast, om du skall resa alls. Kom Paolo; var man! Ack! det är lätt att säga: var. man ! sade Paolo, med ett leende som bringar tårar i Phorntons ögon; det är icke så lätt att vara