Aftonbladet – 7 augusti 1861, sida 1

verlden ville han öfvergifva folkets led och ställa sig i aristokratiens. Han var för stolt att vilja ya sin titel at plebej, emot den af markis, och så vidare, Paolo var icke förgäfves sin faders son, Lavinia förstod honom ej, och kunde icke öra det, lika litet som han henne. Oliket i up pfostran och vanor, skiljaktighet i ett helt lifs mottagna intryck, i deras olika fäderneslands sociala och politiska tillstånd — allt detta uppreste emellan de båda liksom en andlig kinesisk mur, som tiden allena och en dyrköpt erfarenhet, men framför allt en förändring i den moraliska verld, inom hvilken de hittills uteslutande hade lefvat, skulle kunnå nedstörta. Slutet på detta samtal blef att de skildesivredesmod från hvarandra, för att som orden föllo: aldrig mera träffas. Kanske böra vi ej sluta kapitlet utan att besvara en fråga, som läsaren möjligen gör. Var det någon giltig grund för Paolos an: klagelser emot prinsen af Rocea-Ginestra? Hvad hade han då gjort, som var så klandervärdt? Se här ett upplysande svar. Under antaget falskt namn och uppgifven falsk lefnadsställning, hade prinsen förfört en ung flicka från Transtevere, ryktbar för sin skönhet, och vägrat att göra henne rättvisa, då hennes fel icke längre kunde döljas. Den unga qvinnan hade i förtviflen kastat sig i Tibern. Den hemska händelsen väckte stort deltagande, hvilket räckte precist så länge som deltagandet plägar räcka i stora folkrika städer. Prinsen lemnade Rom, var borta ett par är på resor och blef vid sin återkomst, såsom förut, en prydnad för det finare sällskapslifvet. De allmänna känslor af harm och afsky, som Paolo talade om, VOro, sanningen att säga, numera inskränkta till några få drömmare, lika honom sjelf, och till Transteverinerna, som ej hade förglömt. det brott som blifvit begånget emot en af dem och som derföre buro hat till prinsen, såsom vanligt är med ociviliserade menniskor i dylka fall.