Aftonbladet – 7 augusti 1861, sida 1

undseende med honom; hvad han gjorde var mycket barnsligt, men han var mycket ung och mycket uppretad — Paolo gick och hemtade det gamla, rostiga bleckfodralet, förklarade dess innehåll för miss Lavinia och slutade med det utropet att rönnbären sutto så att han kunde räcka dem, men att han föraktade dem. Och med en något melodramatisk min — unga menniskor äro alltid så politiska — slet han -det oskyldiga dokumentet itu och kastade bitarne för miss Jones fötter. Det måste vara-sannt, alt fruntimmer äro svaga för teatereffekter, ty annars skulle icke Lavinia hafva tyckt Paolo handlat lika storsinnadt, som vi finna -honom pjollrig. Han som kunde vara markis och icke ville vara det, syntes i hennes ögon såsom en vansinnig, men ändå sublim i sitt vansinne. och hon bemödade sig med all makt att kurera honom för en sådan sinnesförvirrine. Hon vädjade högtidligen till hans förnuft men hennes skäl, i hennes tycke så över dersägliga, bröto sig som ett skumm emot hvad som för honom var en klippa af grundsatser, nemligen: — att förtjensten och dess motsats äro helt och hållet personliga och att ärfvandet af en rättighet till ära eller utmärkelse för den som icke gjort något att förtjena dem, vore höjden af dårskap. Då vädjade hon till hans hjerta och förebrådde honom hans ringa kärlek till henne samt att han villigt förkastade det enda säkra medel att kunna vinna henne, och att besegra de hinder som uppreste sig emellan henne och honom, som fanns; hon försökte äfven att köpslaga med honom, då hon på sin sida lofvade att för alltid afstå från de teatraliska nöjena vid Villa Torralba, från prinsen, markisinnan och alltsammans; men förebråelser, böner, löften, allt var förgäfves, då det stod i strid mot en känsla som hos Paolo var mäktigare än allt — känslan af hvad han var Spldig sig sjelf, sitt land och den sak för hvilken han var färdig attoffra sitt blod. Icke för henne, ieke för hela