Aftonbladet – 7 augusti 1861, sida 1

trodde ej ett ord af hvad hon var på väg att säga, men hon visste att det skulle plåga honom och derföre sade hon det. -Måntro det ej stundom händer att vi låtsas förakta hvad vi — afundas? VAfundas?? upprepade han; afundas — hyvad?? ?Rönnbären i fabeln?, sade Lavinia, vorö: så sura, derföre att de icke kunde näs.? Paolo skrattade högt och sade: Gif mig ett ögonblick, så vill jag visa er motsatsen af denna fabel.? Han var borta. Det låg i ett hörn af Paolos arbetsrum en gammal, rostig bleckeylinder, hvari fanns inneslutet ett malätet dokument af pergament, nemligen den förste markisens .och grefvens af det heliga romerska riket, af familjen Rodipani adelsdiplom. Värdigheten skulle öfvergå till manlig arfvinge af äkta börd och, i brist af sådan, till qvinlig arfvinge, som genom en : särskild clausul var berättigad att öfverlåta den på sin äldste son eller dotter. Såsom son och arfvinge till den siste markisens dotter hade Paolo således en obestridlig rättighet, med stöd af detta vilkor — och han visste att hav hade det — att antaga titel af markis, om han så behagade. Detta vördnadsvärda dokument, sammanrulladt och förvaradti ett bleckfodral, för att skydda det för alla farligheter, hade gått i arf från Rodipani till Rodipani, ända till dess att det under tidernas lopp öfvergick till vår bekante, den gamla markisen. Vid hans död kom det, jemte några andra minnen, till hans dotter Bianca, gift med Paolos far. Efter den sistnämndes död fann Paolo bleckfodralet i en kista bland en hop familjepapper ock icke viljande förstöra någonting som hade tillhört någondera af hans föräldrar, hade han lagt det i ett hörn af sin atelier; för att der blifva ett rof för tidens åverkan. Nåväl Paolo — vi bedja om läsarens