Aftonbladet – 6 augusti 1861, sida 3

CN NNE TNE INN rr RAR Äfven ien verldsligt sinnad qvinnas hjerta, som älskar, vore det ock aldrig så litet, finnes en guldådra som, ifall den rätt uppspåras och omsorgsfullt arbetas, skall lemna en skatt öfver all förväntan, men om den bårdt handteras, går förlorad bland all den odugliga slagg, hvari den ligger inbäddad. Kunde den dåraktige, unge mannen hafva läst miss Jones innersta tankar, just den stund, då han andades endast harm och ogillande emot henne, så skulle han tillbedjande hafva fallit för hennes fötter. Lavinia hade aldrig varit så nära, att taga det steg Paolo skulle önskat, som just denna dag; det hade fordrats så litet, för att denna afsigt hade öfvergått till handling. Tanken på att utföra en hufvudroli societetsspektaklet hade blifvit henne allt mera motbjudande — huru hon skulle kunna draga sig undan uppfyllandet af sitt löfte, var ett mål för alla hennes tankar. Det var ej endast derför, att sedan nu den första fåfängan blifvit tillfredsställd, hon börjat känna den ovilkorliga motvilja som är naturlig för ett ungt och blygsamt fruntimmer, för att uppträda såsom debutante på en skådeplats som blott af höflighet kalades privat; men hon hade derjemte blifvit både skrämd och missnöjd öfver den furstliga tenorens häftiga och förälskade spel emot henne, alltsedan repetitionerna tagit sin början. Leicester var till följd af sin rol förbunden att mer än en gång knäböja för henne, att fatta hennes hand, föra den till sina läppar — med ett ord, att med både spel: och blickar uttrycka den mest passionerade kärlek, och detta allt utförde han med en eld, en sanning som var ett non plus ldira af aktion, om det ens kunde kallas så. (Forts.)