Aftonbladet – 6 augusti 1861, sida 2

de gjorde då åtminstone icke något ondt, om än ej något godt.st — Detta är en fråga, som hvar och en må ha sin åsigt om. Jag för min del finner verlden rätt bra sådan den är, och har icke för afsigt att ötvergifva den. oo Ni vill då öfvergifva mig? föll hans svar, snabbt som blixten. Jag måste vara en verld, eller alldeles intet. Poetisk öfverdriftt, sade Lavinia. En gång älskade äfven ni poesien; ni försäkrade mig det sjelf. O, huru ni bedragit mig! Bedragit er!4 utropade Lavinia med stolthet. Ja, ni har bedragit mig, upprepade Paolo med smärta; eller dedrog ni mig icke, då ni gaf er sken af att synas hvad ni icke är? Har ni glömt vårt långa samtal den dag, då ni första gången satt för ert porträtt. Vi jemförde under några timmar vår smak, våra åsigter — edra harmonierade med mina, liksom mina med edra. Flärdfrihet, godhet, bildning, natur, dessa voro edra idoler. Hvad voro juveler, teatrar, modet, emot en blomma på fältet, emot näktergalens sång eller en vandring i det ljufva månskenet? Jag trodde på hvarje ord från edra läppar, så fast som på evangelii ljus... Skratta åt min dårskap. Ni skulle vårda er om blommor — om en redlig mans kärlek! Ni bryr er om ingenting annat än förströelser, glitter, flärd och etikett. : Under det Paolo talade, sjönk Lavinias stolta hufvud. Det samtal, hvarpå han syftade, stod så klart för hennes minne som om det hade egt rum i går; allt hvad hon då sade, hänförd af liflig sympati, det hade hon verkligen sagt på god tro och äfven i det ögonblicket känt; men nu föll bvart