Aftonbladet – 5 augusti 1861, sida 2

TJUGOTREDJE KAPITLET. Ett stormigt stillestånd. Den entente cordiale, som följde på den ingångna freden mellan Paolo och miss Jones, var, såsom man lätt kan förutse, af kort varaktighet. Liksom det ofta händer vid traktater rörande vida större intressen och uppsatser med den största försigtighet, så hade hvardera af våra kontrahenter en enskild bona-fide-förklaring af den fangna öfverenskommelsen, som stod i fullkomlig strid med den andras åsigt. Sällsynt är i sanning, under sådana förhållanden, att hvad som skulle befästa fred ej i stället föranleder krig. Atminstone var det en följd som ej uteblef vid detta tillfälle. Låtom oss, för att tydligare förstå casus belli, så noga som möjligt förklara de båda stridiga tolkningarna af öfverenskommelsen och de anspråk som de föranledde. Alt söka signor Paolos förlåtelse för sin försummelse emot honom under den sednare tiden och att vara uppmärksam på sitt sätt emot honom för framtiden, så att han då ej finge anledning att klaga öfver bristande vänlighet af henne; dessa och inga andra voro miss Jones afsigter. Uppmärksamhet å hennes sida sådan var, enligt hennes uppfattning, den praktiska påföljden af hennes ifriga bemödande att åvägabringa en försoning. Derföre, så länge hon tillät hans besök hemma hos hennes tant, hvilket hon samvetsgrannt gjorde, vissa dertill bestämda dagar och timmar, och så länge hon då visade honom ett vänligt och leende ansigte, trodde Lavinia fullt och fast att hon hade uppfyllt sin förbindelse. Att ändra sitt lif i hvad som möjligen misshagade honom, derom hade hon aldrig ens drömt och kunde icke heller drömma om något sådant, då hon icke anade