Aftonbladet – 5 augusti 1861, sida 2

välde öfver mig är stort, alltför stort då han är närvarande; alltför litet då jag ej ser honom mera. Jag tror verkligen att han magnetiserar mig. Skratta, om ni behagar, men jag kan ej låta bli att tro det. Jag har dessutom en mängd andra inbillningar och onda aningar; han har nu på en tid blifvit så obändig och trotsig; men det är vis serligen sannt att jag har gifvit honom orsak till missnöje. Jag har försummat, ja, förnärmat honom genom min glömska. Jag skall vara uppmärksam på mig Tör framtiden. Men till en del är det äfven hans fel. Hvarför kan han inte besöka sällskaper och dansa och bära sig åt som alla andra menniskor? Då skulle vi oftare träffas och han känna sig mera tillfreds och jag äfvenså! Ack! Ack! jag känner på mig att ett oväder nalkas — det skall bryta löst, då han får höra att jag tänker spela med på markisinnans teater och hvad värre är, att jag skall sjunga med hans böte noire, prinsen af Rocca-Ginestra. Med både onkel och tant till medhåll, ansatte mig markisinnan så hårdt, den der olyckliga kappridningsdagen, att de tillsammans aftvingade mig ett löfte, ett motvilligt löfte, det försäkrar jag. Att nu draga mig undan, kan icke komma i fråga. Hvad skä kunde jag föregilva, då jag ej vågar säga det verkliga? Jag måste lita mycket på synnande förhållanden och äfven något taga in tillflykt till förställning. Jag börjar önska, att jag aldrig hade kommit till Rom; wan vore verkligen i stånd att mörda mig. Rn lysande denotment för en roman. I verkigheten finnas få män som älska nog bältigt för någonting sådant. Ni torde nu banna mig för romanesk öfverdrift, men det ligger lock någonting smickrande uti att vara så idelsefullt älskad.