Aftonbladet – 3 augusti 1861, sida 3

Hastarna gå bast enbet. nongelsmannen — alltid praktiska — känna det, och begagna I derföre aldrig andra åkdon i Norge. Stundom ser man en engelsman framtåga — ofta Tlugnt sofvande i en karriol, körd af den bakpå sittande skjutsaren. Favorithunden åker äfven, hängande under karriolkorgen i en väl inrättad nätsäck: efter följa 5 å 6 T kärror lastade med några väl gjorda kappsäckar, jagtoch fiskredskap samt en inventiös Sprovision-box4 (— proviantkista) — allt för en 2 å 3 månaders tur i högfjällen. En liten ljushårig och barbent tolfårsgutt, som nere vid Suulelfvens bördiga stränder vallade en boskapshjord, framlockade ur sitt vallhorn några enformiga men vackra toner, som ekot i de höga bergen mångdubblade. Han och boskapen sågo förundrade på den plötsligt uppkomna rörelsen i den annars så tysta och stilla dalen. Aftonbladets korrespondent vid kröningen i Ttirondhjem meddelade i ett af sina bref, huruledes vår utrikesminister, grefve Manderström, i granskapet af Carl Johans klef, blef påvisad en stor björn, som från andra sidan af elfven, med den lugna hållning som vår tids björnar ådagalägga, beskådade fa vens färd utför den brådjupa bergvägen. å grund af sedermera mottagna upplysningar, och med nämnde korrespondents benägna medgilvande, får jag rätta uppgiften dithän, att fr grefven blef påvisad det ställe der en stor björn sutit — året förut, då några resande foro der förbi. Det egentligen romantiska i episoden bortfaller således. För öfrigt är förhållandet att de fyrfotabjörnarne ofta äro särdeles fromma djur, som endast till yttersta nödvärn anfalla menniskor. Trovärdiga personer, med hvilka jag sammanträffat, anförde åtskilliga ganska roliga exempel derpå. Jag skall anföra ett par. Den vilda men pittoreska Sätersdalen jemte det kringliggande distriktet är rik på ripor, orrfogel, räfvar, harar, vargar, vilda renar och stora björnar. Emedan jagten å Sätersdalen endastidkas på spårsnö, och jagthundar allsicke hållas der, så är villebrådet föga skygg! af sig: Björnen lefver der ett idylliskt lif, aktad, om just icke älskad. För några år sedan var ortens länsman ute på vandring i embetsärender. Bäst han gick uppför en höjd mötte han bamsen promenerande på sjelfva landsvägen. Länsman: nen försökte nu i all höflighet, medelst en human småstenskastning, att erinra skogens konung om dess pligt att afstå åtminstone halfva vägen åt ortens mäktigaste man. Häröfver missnöjd började tbamsen att brumma, men då stenkastningen ändock fortfor, så blef han vred, tog upp med begge framtassarne en stor sten och slungade den motlänsmannen — hvarefter björnen långsamt vände om och begal sig in i skogen. En annan gång vaktade en liten hjuringtt ( vallgosse) sin boskapshjord på ett fjällbete. Bamsen kom, boskapen började med förtviflan att böla, och gossen att kasta sten på den objudna gästen. Retad häraf, kanske träffad af en sten, anföll plötsligen björnen den stackars gossen, kastade honom öfver ända och med klorna ref sönder hans kläder. Gossens lit sväfvade i fara der han låg, obeväpnad och lårgt från menniskor. Då framrusade en ung qviga, som med förtviflans mod anföll björnen med simma horn, hvarefter denne, troligen förundrad öfver ett dylikt anfall. vände helt om och luffade skamfull från stridsplatsen. Hjuringen slapp undan för godt pris, med sönderrifna byxor och några obetydliga skråmor. — Man försäkrade mig allmänt att i jemnbredd med civilisationen, skogarnes förminskande och den fortgående uppodlingen, försvinna björnarne, så att den tid icke torde vara långt borta, då man måste resa till Siberien för att jaga björnar. Ett litet stycke väg längre fram möttes vi af en välklädd medelålders karl, som gaf ett tecken med handen åt min skjulegosse. Denne bad mig stanna, och ett lifligt samspråk med tecken uppstod, hvartill rörelse: med både händer, fingrar, hufvud och fötter begagnades. Mannen var döfstum. Efter en stunds förlopp nickade han belåtet, och gossen bad mig då resa vidare. Han omtalte nu, att. mannen var bosatt några mil derifrån i trakten af Levanger och hade til! yrke att leta efter bortkomna hästar. Det änder nemligen ofta att sådana, köpta från aflägsnare trakter, plötsligen försvinna från de bergiga betena, dit de blifvit släppta al den nye egaren. De gripas af hemlängtan och med en förvånande instinkt smyga de sig bort, simma öfver de forsande eltvarna, vandra uppoch utför de branta fjellen på omärkliga stigar för att uppsöka sitt gamla. ofta många mil aflägsna hem. Mannen i fråga var nu ute på letning efter en sådan rymmare, hvars färg, kön, ålder och öfriga tecken han noga beskref för gossen, som också hört en person, hvilken han i sin ordning noga beskref, omtala, att han sett djuret i en stor hästflock på ett fjellbete å andra sidan Skalstugan. — Gossen omtalte att denne hästsökare var en ganska behållen man. som årligen förtjente betydligt på sitt yrke, till hvilket äfven hörde att leta rätt på hästar, som möjligen blifvit bortstulna. Allmogen i orten vidt omkring var föröfrigt fullt öfvertygad derom att mannen var klokt, d. v. s. riktigt öfvermenskligt klok, ty han var af fante slägtt — d. v. 3 af sigenarstam, men döpt Soch således ärlig. Ännu ett skiftet (vid Garnäss) passerades under fortsatt färd utföre bergsträckningen. De herrliga utsigterna från GuddingsbackarneX förtjena allt det loford, som resande tilldela dem. Trakten, som bär otvetydiga spår af våldsamma naturrevolutioner, är på höjderna bevuxen med vacker gram skog, är bördig, väl odlad och tätt bebygd i de allt större dalsträckningarne. . På nästa skifte (vid Näss) kände jag mig hungrig och begärde frukost; men ångrade