Luynes, Ingres, IHittorit, Beule m. i. En lustresa. Från norska gränsen till Throndhjem. (Forts. fr. n:r 477.) Redan vid Suul, der stigningen uppför Kölen var fullbordad — vattendragen gingo numera i vestlig riktning — börjar trakten att blifva mindre ödslig; naturen antager något mildare karakter, ehuru landets höjd öfver hafvet alltjemt är ganska betydlig. Den dvärglika björkskogen försvinner plötsligt: granskogen förekommer allmännare, fastän ännu lågväxt, vegetationen blir frodigare, kornet odlas allmännare, och af flera omsländigheter erinras man att klimatet, trots landets höga läge, plötsligen förmildrats genom de från vester kommande hafsvindarne. Suul-gården är i flera hänseenden ensärdeles intressant punkt. Den utgör, om jag så får uttrycka mig, ingångsporten till den historiskt märkvärdiga Wärdalen, der Stiklarstad är beläget. Gården, bebygd i gammalnorsk stil, är en vacker typ för densamma, hvartill, så vidt jag känner, ingen motsvarighet finnes i Sverge. Abyggnaderna hafva under en lång följd af år successivt blifvit uppförda i mån af gårdsfolkets och gårdsbrukets tillökning. Hvar och en af de många byggnaderna atser att fylla sitt särskilda behof och hvarje sådan utgör för sig ett sjelfständigt helt. Hos dem alla framträder en bestämd stil, visserligen i hög grad enkel, men intressant just derföre att den är så egendomlig. Å de förnämligaste folkbyggnaderna saknas hvarken ut: eller invändigt dessa skulpterade sirater, som tillhöra den gammalnorska byggnadsstilen. Då jag närmare Suul nästan omedvetet yttrade: Så är jag då ändtligen på norsk jord? — inföll skjutsbonden skrattande öfver min förmenta okunnighet: Nej saa Gu er du ej! oo SSå-å! På hvems jord är jag väl då?? frågade jag högeligen förvånad. Paa Nicolai Jensens, maa du vel vide?, svarade han med orubblig säkerhet. Förhållandet var också verkligen, att hela trakten omkring BSuul utgöres af en stor possession af högst betydligt värde, hvilken sedan många år tillbaka eges af en bland Trondhjems mest aktade affärsmän med nyss anförda namn och som länge varit storihingsman, tills han för några år sedan på grund af hög ålder drog sig irån den offentliga verksamheten. å nu denne är en god och välvillig husbonde, är det ganska förklarligt hvarföre folket der i trakten, som icke hört talas om någon annan jorddrott än Nicolai Jensen, tager saken så praktiskt, som min skjutsbondes yttrande gaf vid handen. Den ganska betydliga Suul-gården, hvars egare jag nyss omtalat, innehades af en enda åbo; men gårdsbruket skötes dock gemensamt af honom och hans gifta söner och döttrar, som gå till föräldrarnes bord och hafva allt gemensamt med dem, hvadan också styrelsesättet der är fullkomligt pa triarkaliskt. — I det stora gemensamma samlingsrummet, som bildas af en särskild b: ggnad, till hvilken andra äro fogade i och för sofrum m. m., hängde på väggen öfver Xhögsätel4 en massiv, väl skulpterad ram, hvari den norska grundlagen var infattad. Den är tryckt på ett helt folioark med vackra typer och försedd med facsimile af alla deras namn, som undertecknade grundlagen. Jag kan icke neka att denna prydnad i den låga bondstugan — och jag såg denna grundlag på mångfaldiga ställen under min resa i Norge — gjorde på mig ett djupt intryck. Det är ovedercägligt, att den der utgjorde något vida-mera än en tom prydnad: ett föremål, som ofta och noggrannt studeras och som derföre äfven slår djuj a rötter i det allmänna folkmedvetandet. Också erfor jag vid mångfaldiga tillfällen, att grundlagens innehåll, äfven till sina minsta detaljer, var noggrannt kändt af den stora massan bland folket. Jag har vid tvenne riksdagar varit ledamot bondeståndet, men nödgas vidgå — så iörödmjukande det än är — att jag derunder ofta sammanträffade med representanter inom alla våra stånd, hvilka faktiskt ådagalade sig vara ganska litet hemmastadda i