Aftonbladet – 3 augusti 1861, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. Också en af Jordens store. Om denKhvita elefanten berättar kapten Henric Yule från sin resa i konungariket Åva följande: Norr om det kongl. palatset i Amarapoura befinner sig det som tillhör hans herrhghet, den hvita elefantenX, bakom hvilket äro högst densammas vanliga smårum. Der bredvid befinna sig de stall, der man innesluter helt vanliga elefanter. Den närvarande hvita elefanten intager sin höga ställning sedan mera än femtio år. Jag vore benägen att tro att det är densamma,som Sangermano omtalar och som fångades 1806 till stor fröjd för konungen, som nyss förlorat den han egde. Det är en ofantlig elefagt; han har mera än nio fots höjd, ett präktigt hufvud och förträffliga betar. Olyckligtvis är dess kropp något lång, slanki och illa skapad, och syntes mig befinna sig vid dålig helsa. Hans blick är lömsk och obehaglig och hans vaktare synes ej fullt trygga sig till hans karakter. De afrådde oss alltid att för mycket närma oss hans hufvud. Den lilla rödaktiga ringen, som anger hans iris, liknar, säger man, en cirkel af 9 dyrbara stenar alisman). Nästan likformig påminner hans färg om de fläckar, som man ser på de vanliga elefanternas öron och snabel; och han förtjenar väl sin benämning af hvit elefant. . Hans kungliga paraphernalia, som utvecklas i all sin glans när Besö ande anlända, äro praktfulla. Hans driving-hook eller den krok, förmedelst hvilken han styres, hade tre fots längd och var besatt med perlor utefter hela dess längd; omgifven här och der af rubiner betäcktes fotvristerna af kristall med guldprydnader. Tiaren af skarlakansfärgadt tyg likasom strömmade af stora rubiner och gnistrande diamanter; pannan pryddes, af cirklar af nio dyrbara getenar, som afvända hvarje ondt inflytande. När han var i statsdrägt, likasom de högre birmanska dignitärerna, såsom konungen -sjelf, bar han på sitt hufvud en guldplåt def-man läste alla hans titlar, och mellan ögonen strålade en halfmåne af stora ädla stenar. Från hans öron nedhängde ofantliga silfverbucklor och han bar ett harnesk af skarlakansband stickade af guld och silfver och tunga af rent guld. Han har ett särskildt lifgeding, som tillhör honom ensamt, en woon (minister), fyra paraliner af guld och en hofstat af trettio personer. Före inträdet i hans palats aftaga alla Ditmaner sina skor. . Man omtalar ofta att hvita elefanter fångats; då blirstor uppståndelse vid hofvet; men allra oftast visar det sig att elefanten ej var helt hvit, och då blir konungen mycket ledsen, emedan han med glädje skulle helsa fyndet af en verklig hvit elefant såsom ett heligt bestyrkande af sina legitima anspråk på tronens rättigheter. 1831 hade man fångat en elefant, tillräckligt hvit för att berättiga honom till ett apanage. Men styrelsen var då tvungen att betala de sista fredsersättningarne i Yandabo, så att man var tvungen att gripa till den nya Senmengs (hr elefantens) inkomster. En deputation infann sig istor ståt hos den digre herrligheten, medförande ett bref från koungen, skrifvet på ett långt palmblad. Koungen bad honom deri ej bli ond för det att man begagnade hans inkomster för att betala kalas (främlingarne) och man gaf honom högtidlig försäkran derom, att allt skulle honom återställas inom två månader, . Jag har ej kunnat förvissa mig om de intelligenta birmanerna ännu bevarat sin fordna öfvertwo på de hvita elefanterna, eller om de deri snarare se en sorts traditionel attribut till kungligheten, någonting liknande de mjölkfärgade hästarne som draga hennes britiska majestät hvarje gång hon öppnar eller Prorogerar parlamentet, — En engelsk rättegång. Vid assisrätten i Hertfort afdömdes nyligen ett mål, som blifvit instämdt af mrs Hedge på sin dotter Anna Hedges vägnar mot en landtbrukare mr Barnett, hvilken lofvat gifta sig med nämnda hennes dotter, men sedermera åtrat sig, af hvilken anledning mrs Hedge yrkade, att svaranden skulle åläggas utgilva en betydlig skadeersättning. Advokaterna Chambers och Joyce förde kärandens talan, och advokaterna Hawkins och Archibald biträdde svaranden. Kärandens advokat Chambers inledde saken och meddelade, att den unga flickan var nitton år gammal, egde ovanliga behag och var dotter af aktningsvärda föräldrar, hvilka dock befunno sig i små omständigheter. Svaranden egde en mindre landtegendom i deras grannskap; han var väl mycket äldre än den unga flickan. men hade dock lofvat att gifta sig med henne. Sedermera hade han alldeles drait sig tillbaka, och då hennes far emellertid dött, hade modren anhängiggjort målet för att erhålla skadeersättnin för det sålunda brutna