Aftonbladet – 3 augusti 1861, sida 2

Markisinnan: hon vill ej höra talas om all jag skall kalla henne så, utan helt enkelt Juanita. Hon är otålig att få visa mig sin villa, parkerna, hästarne, sin teater (som hon nyss tycks hafva fått färdig) och att få hafva mig riktigt för sig sjelf; det är hennes egna ord. Det är fulla elfva dagar sedan jag skref ofvanstående, och under denna tid har jag icke haft en ledig timma, nej, icke en minut att egna åt min dagbok, Ingen modets drottning under den mest lysande tidi London kan vara mera öfverhopad med bjudningar och nöjen än jag har varit det dessa dagar. Lifvet är i sanning en stormgallopp under denna häftiga kreolskas ledning. En hvirfvelvind, en orkan äro träffande bilder för hennes rörlighet till kropp och själ. Hon kan rida eller köra sina hästar under flera timmar, göra ett dussin visiter, vara en förtjusande värdinna för trettio middagsgäster och dansa från morgon till qväll, utan att känna den ringaste trötthet eller nervretlighet. Hennes nerver måste i sanning vara som man säger af jern. Att hennes handleder äro jern, det kan jag intyga, så väl som hvar och en som har sett henne köra ett par ystra ponnys — rigtiga små demoner — eller rida Achmed, hennes arabiska häst, som är lika vild och otämjelig som hon sjelf. Vi störta fram med ett bantågs hastighet, och jag erkänner attibland tycker jag det går nästan för fort. Hennes kärlek ill mig har blifvit ett slags furore. Sedan ag sjungit för henne, säger min älskvärda spanjorska att Grisi, Alboni och Jenny Lind ;j äro värda att lösa mina skoband. Hon säger sig ej ämna gifva mig någon ro, förrän ag lofvat henne att sjunga medi den opera som hon ämnar gifva på sin teater. Jag äger ej att jag ämnar uppfylla hennes önkan. Den föreställningen att uppträda på n scen och spela inför en publik, hur privat den ena och vald den andra än må vara,