Aftonbladet – 3 augusti 1861, sida 1

ran ieke kunde beviljas. Hon var redan bjuden och hvad skulle verlden säga om hon icke komme? Och hon for. Han såg henne sjelf resa dit. Jag bör nämna, att den unga damen var på besök hos en tant, som var mycket svag för alla slags glada samqväm och mycket svag för dessa prydnader på landsortsbaler, unga officerare — ja, staden hade den stora lyckan att ega en garnison. Tanten afskydde en stilla afton I hemmet — hon var skapad för sällskapslifvet, sade hon. Vi narrar kalla detta species qvinnor verldsligt sinnade qvinnor, men de kloka hvilkas sällskap hon med ett sådant begär sökte, talade om henne såsom ett hehagligt, angenämt fruntimmer. JAR ar RR NERE OR pg NER Nåväl, skulle jag nu äter läggas på siräckbänken? Ja, jag — fortfor Mortimer, då Paolo häftigt rätade på sig stel af förvåning; det är min egen ungdoms dårskaper och synder som jag berättar för dig. Det måtte på huru som helst — jag kunde icke utärda de afgrundslika qval som brände mitt bjerta. Jag kunde ej mera ändra hennes natur än min egen. Jag skulle endast kunna sköfla på lycka hennes lif; såväl som mitt; detta var allt hvad jag måhända kunde göra. Bättre då att skiljas.. Jag skref till henne ett bref, ett långt bref. Hvarje ord deri var såsom hade jag skrifvit det med mitt eget hjerteblod. Hvad jag sade de: minns jag ej; blott att der ej fanns en skymt af vrede, men:mycken kärlek, mycken öd-mjuket och sjelfanklagelse. Jag blottade för henne hela mitt hjerta lika uppriktiet och oförbehållsamt, som om det hade varit inför Gud. Jag bad, jag besvor henne at förlåta mig; vördnadsfullt och allvarligt bad jag henne derom. Detta bref skickade jag henne från London. Tio dagar sednare var