Aftonbladet – 3 augusti 1861, sida 1

vill jag vårda honom så ömt som ett barn. Allt lidande är heligt för mig. Med lättare röst tillade han: kom nu in till mig och låt oss språka förtroligt vid ett glas punsch. Tack, sade Paolo. Jag ör hvarken hågad för att tala eller dricka. Jag vill gå och lägga mig.? För att kasta dig af och an af oro och bita i hufvudkudden, för att qgäfva dina snyftningar. Jag har haft sådana nätter. Nej, Paolo; kom med mig; vi skola icke prata. Kom, min son.4 En mor ekulle ej kunna hatva sagt min son med mera ömhet. Hvartenda drag i talarens ädla ansigte uttryckte mildt och grannlaga deltagande. Den unga romaren var. lätt besegrad och följde sin vän till hans rum. Väl inkommen i det välbekanta rummet, utsträckte han sig på en soffa, medan Thornton, stående framför ett bord, der den redan färdiga punschen befanns, förde en brinnande tändsticka till spriten och dröjde der under bemödanden att få den blå flamman mera liflig. En bild af den korta febersjukdom com kallas lifvet, sade Thornton allvarligt, då den sista svaga lågan, efter mycket iladdrande och flämtande, slutligen slocknade. ut: sOck dock skulle det kunna vara så rikt och lyckligt! suckade Paolo. Rikt — ja, till en viss grad, om vi vore kloka4, sade engelsmannen; men lyckligt, det tviflar jag på. -Lyckan är mindre en följd af våra lefnadsförhållanden; än al termperamentet. Mången är lycklig med de största skäl till: motsatser och vice versa, Det finnes här i verlden blott ett ringa an. tal menniskor, och väl är det! eom naturen har försummat ett gifva de stötkuddar och fallvalkar; med hvilka mängden