Aftonbladet – 1 augusti 1861, sida 1

Paolo kände sig smärtsamt sårad i djupet af sin själ, mindre af den motsägelse han rönt, än af sättet hvarpå den hade blifvit yttrad. Lavinia, hittills så mild, så vänlig, så ädel — hur var det möjligt att hon på en gång kunde framstå för honom bitter. befallande och sträf? För första gången märkte han en ton i hennes röst, en blick i hennes öga, ett uttryck i hennes ansigte, hvilkas möjlighet han under den förflutna tiden aldrig kunnat ana. eHuar trotsigt hon steg fram, för att försvara sin grefliga charlatan! tänkte han, medan han häftigt gick af och an i den unga damens lilla atelier. Mellan hans och mitt omdöme tvekade hon icke ett ögonblick. Nåväl, må hon då hafva förtroende till honom och lita på sanningen af hans underbara berättelser. Hvartill skulle det tjena att skicka efter mig, då hon redan hade fattat sitt beslut? För att beundra hennes handel, gissar jag. Jag börjar frukta. att Thornton ändå hade rätt. Så länge du ingår på deras nycker, är du en välkommen gäst hos dessa stolta öboer, men våga blott att hysa en annan mening än de, så visa de ut dig utan betänkande. Jag undrar hur länge hon tänker låta mig gå här allena och hålla vakt öfver hennes skatter? Paolo gick ännu ett slag, satte sig ned, steg åter upp, förlorade tålamodet och gick sin väg genom samma dörr som han kommit in. Innan vi gå vidare ha vi två punkter, beträffande hvilka vi måste upplysa läsaren. Den första är, att hvilka anmärkningar Paolo än måtte hafva emot adeln såsom samfundsinrättning (läsaren får icke glömma att han var en varm beundrare af Graccherna), så var han döck alltför mycket ett barn af sin tid och stod i ett alltför vänskapligt förhållande till många. älskvärda unga män af