Aftonbladet – 31 juli 1861, sida 2

hon skall lefva? Skönheter äta, det försäkrar jag dig. Jag tänker att hon skall lefva af hvad jag genom mitt arbete förtjenar, sade Paolo. Det har gått rätt bra de sista båda åren och jag har gjort bespatingar. Ack, dina små besparingar skulle ej vara tillräckliga att betala sömmerskans och modehandlerskans räkningar. Besinna nu, då du ej tycks hafva gjort det förut, att din gudinna är van vid ett lefnadssätt som — jag säger det sannerligen icke at motsägelseanda — kostar vida mer än hvad unga målare med lätthet kunna förtjena. Vag nar och betjenter, kammarjungfrur och mera sådant samt dessutom många andra artiklar som nu skulle vara obegripliga för dig, kunna icke fås utan en väl späckad börs. Nåväl; då måste de undvaras4, menade Paolo. Du afhugger den: gordiska knuten helt obesväradt,; sade Mortimer. Du, inföding i ett land, der menniskorna vanligen lefva för sig sjelfva och icke för sina grannar; der, som madame Stael uttrycker sig, Zegenkärlekens välde är nästan intet inom samhällsverlden, och både män och fruntimmer af förmögenhet tala lika enkelt om att resa med diligens som-om de skulle åka i egen fyrspänd vagn. Men -vi äro mera civiliserade än så, på vår lyckliga ö; vi lefva för samhället och samhället återgäldar denna artighet — det tillmäter o:s sin akfniug och anvisar oss vår plats på skalan, i noggrannt förhållande till det lefnadssätt vi föra, eller med andra ord: till den förmögenhet vi representera. Du hr haft lycka, derföre förtjenar du att vara lycklic4, se der en simpla, men icke ofilosofiska grundsats, som samhället följer och måste följa. Det har icke tid att taga