Aftonbladet – 31 juli 1861, sida 2

Furst Adam OCzartoryiski. Det är en naturlig följd af den rikedom på id6er i nästan alla riktningar af menniskosjälens verksamhet, som karakteriserar tiden efter den första franska revolutionen, och af den hastighet och det sammanhang, som beteckna reformen i våra dagar, att den tid, som ligger före revolutionen, för en ovilkorlig betraktelse skjutes långt tillbaka och så tillsägandes identifieras med slutet af medeltiden eller början af den nyare tiden,, oaktadt nära två århundraden ligga emellan medeltidens slut och den närmaste tiden före 1789, samt blott litet öfver ett halft århundrade mellan nämnda år och nutiden. Det är derföre svårt att slå ifrån sig en känsla, som liknar tvifvel, när man erfar, att posten medfört underrättelse, att döden i dessa dagar bortryckt en politisk utmärkthet, hvars tillvaro begynner 7 år efter det preussiska sjuåriga krigets slut och nära 20 år före eröfringen af Bastiljen, å en tid då begreppen frihet och jemnlikkt endast voro bekanta genom studiet af klassikerna och ordet konstitutionalism alldeles icke kändt. Hvilken rikedom af händelser och hvilket brokigt galleri af berömda peson har icke den man sett gå förbisig, hvars kraftigaste ynglingaålder sammanfaller med de första frihetsrörelserna i Paris, och som ännu 70 år senare med oförsvagadt intresse för sitt lifs uppgift från denna stad var vittne till de sista krampaktiga ryckningarna i sitt olyckliga fädernesland. Till och med om icke med en sådan personlighet sammanknöto sig en vacker id, rik på ärofulla, om än sorgliga minnen, så skulle den ändock till följd af det förhållande, hvari han stått till betydelsefulla ögonblick i den nyaste tidens historia, vara lika intressant som lärorik att studera. Furst Adam Czartoryiski tillhörde genom sin börd en af Polens äldsta adliga ätter, hvilken skänkt nämnda land furstar. Hans far var efter August III:s död medtäflare om Polens tron, men måste vika för den af Katarina II gynnade Stanislaus Poniatowski. Han och hans gemål, den genom sin fosterlandskärlek lika mycket som genom sin skönhet och sitt förstånd utmärkta polska grefvinnan Elisabeth -von Flemming, uppfostrade sin första son med största omsorg i hemmet. Sedermera fullbordade han sin utbildning i London och vid universitetet i Edinburg, men blef snart kallad tillbaka till fäderneslandet, för att deltaga i Kosciuszkos sista kamp för dess sjelfständighet. Vid denne berömda krigares sida stred han mot ryssarna i slaget vid Maciejovie den 10 Oktober 1794 och hörde den öfvervunne patriotens vefldsbekanta utrop Finis Polonie. Året derpå utlemnades han tillika med sin bror Constantin såsom gisslan till Katarina II. Under sin vistelse i Petersburg erhöll han tillträde till dåvarande storfursten, sedermera kejsar Alexander, hvilken i en följd af år hedrade honom med sin vänskap och sitt förtroende. Alexanders älskvärda personlighet bidrog säkerligen lika mycket som den tro, man på den tiden hyste om honom, till att Czartoryiski med värma anslöt sig till honom, och fter hans uppstigande på tronen samtyckte att öfvertaga utrikesmimisteren. Denna lysande bana i förening: med hans polska härkomst förskaftade honom naturligtvis många afundsmän och hemliga fiender; men hans moderation: och hans så väl i det enskilda som offentliga lifvet fullkomligt hederliga karakter erbjöd blott få svaga punkter för angriparne; trots alla intriger afslöt han ännu är 1805 förbundstraktaten med England mot Frankrike och deltog vid kejsarens sida i slaget vid Austerlitz. På samma sätt gjorde han äfven fälttåget år 1807, men trädde efter freden i Tilsit tillbaka från det omedelbara deltagandet i det politiska lifvet. Den politik, som hans efterträdare grefve Romanzow följde, gillade han ej. och han ådagalade ofta, att hans -sympati