Aftonbladet – 31 juli 1861, sida 1

LAVINIA. AF FÖRFATTAREN TILL DOKTOR ANTONIO. ) Sedan dessa frågor till deras ömsesidiga belåtenhet blifvit behandlade, brukade våra båda innamorati lemna Pincio, kanske med en afskedshelsning till månen, ifall denna behagade visa sig, och derpå med tunga steg men lätta hjertan återvända till sina särskilda hem för att följande dug åter mötas i skymningen vid obelisken och sålunda den ena aftonen efter den andra ånyo upprepa ungefär detsamma. Har det någonsin funnits en platonisk kärlek, så var det otvifvelaktigt Paolos, så uteslutande och fullkomligt lefde den af det förflutna och af framtiden, så föga fordrade den af det närvarande. Och lyckligt attså var, ty det närvarande var ganska njuggt emot den unga drömmaren. Under ingen period af deras bekantskap hade han så sällan fått se miss Lavinia (lektionerna hade nemligen af en eller annan orsak alldeles upphört) och de få stunder han såg henne; var det alltid i främmandes närvaro; aldrig hade hon med en så sparsam hand utmätit åt honom dessa obetydliga, men oskattbara ynnestbevis, hvarmed hon i den tlydda tiden hade öfverhopat honom. Var miss Jones förbehällsamhet ett offer försigtighetens altare, eller ingick den i ennes plan för Paolos uppfostran, eller var den slutligen en obestämd föreställning derom, att hon redan hade visat honom så mycken vänlighet att någon vidare icke vore behöflig? — Vare-dermed huru som helst; PR STEVEN 2) Se A. B. n:r 150-154, 155, 157—159, 162, och 163—174,