Aftonbladet – 30 juli 1861, sida 3

en dufva, kan man åtminstone icke säga att min Dominichino saknar originalitet, hvilka hans brister än må vara. ADERTONDE KUPITLET. Optimism och Pessimism. Paolo ville icke hafva bytt sin lott med den mäktigaste monark på jorden. Hvarje tron syntes honom låg, hvarje krona värdelös, emot den makt och den sällhet, hvilken han eftersträfvade, Det fanns blott en Laviniai verlden och denna enda kunde — ja skulle en dag blifva hans. Hvar funnos väl så herrliga utsigter som hans? Och att han skulle bland alla vara utkorad till denna triumf — den tanken hade någonting svindlande, sammansatt såsom den var, af outsäglig fasa vid föreställningen att det kunde hatva varit annorlunda, och af gränslös fröjd öfver den sälla verkligheten. Paolos lycka var, med ett ord, så djup och fullkomlig att den syntes honom såsom en försmak af himmelens salighet. Hade han icke erfarit ett innerligt och hjertligt medlidande för alla män, hvilka icke blifvit Lavinias utvalde — hade han ej kännt en oemotståndlig längtan att anförtro åt något vänligt bröst sin outsägliga sällhet, så skulle Paolo förlorat allt medvetande af att ännu tillhöra denna dödliga verld, så högt sväfvade hans själ på entusiasmens vingar, så strålande var den luft, så obeskriflig den harmoni, så himmelsk den fröjd .hvari den dvaldes. Det vänliga bröst hvartill han längtade att kasta sig kunde naturligtvis ej vara någon annans än Salvators; det var han som skulle få del af denna nya, vigtiga vändning i Paolos inre lif. Såsom en äkta entusiast, såsom Paolos varmaste vän och beundrare, såsom den, hvilken sjelf var i högsta grad förälskad och som alltid. så mycket