Aftonbladet – 30 juli 1861, sida 3

Han såg öfverraskad ut, men svarade:. 4jag önskar att den må förtjena er aktning. I alla fall är det mycket dåraktigt af mig att nu sysselsätta mig med politik; jag skall ej göra så meraX, och derefter målade han en stund under tystnad. Han förblef emellertid icke länge stum och snart började han ånyo språka lika gladt och angenämt som vanligt. Det är ju en stor lycka att han är så — lätthandterlig skrifver jag ofrivilligt, ehuru det visst icke är något rätt lämpligt uttryck om ens tillkommande man. Jag inser tydligt, att jag har stort inflytande på honom, men jag skall alltid begagna det tll hans bästa. Uppriktigt taladt, känner jag att det är min pligt, att uppfostra honom. Han är ovan vid umgängeslifvet, lynnet kantigt och häftigt, han liknar en oslipad diamant, men han är dock en verklig diamant, som blott fordrar slipning för att vidt omkring sprida ett blixtrande ljus. Jag anser att det är mina händer som skola bibringa honom denna polityr. Det skall blifva ett skönt och högt värrf att förfina och höja denna skrofliga natur till hvad den kan och bör blifva och herrligt är, att ega både makt och vilja dertill. Nu kommer jag till glanspunkten af mitt besök. Då han slutat I måla, var jag på väg att stiga upp då han höll mig tillbaka och knäböjde för att med krita teckna konturerna der jag hade hållit min fot på golfvet. Hvarlör gör ni så?4 frågade jag. På det jag må kunna kyssa den plats der er fot har hvilat, svarade han. Medgif att detta var grannlaga och poetiskt; naturligtvis kunde jag ej blifva missj nöjd eller neka honom denna oskyldiga ynnest: hvilket fruntimmer skulle vägra att i göra en menniska lycklig för så godt pris? Ån lik ett rytande lejon, än åter from som i