Aftonbladet – 30 juli 1861, sida 2

TSARENS SENTIDA NRK SNITT Då vet jag hvad jag har att göra, svarade jag. Som en rättänkande qvinna måste jag bära följderna af min oförsigtighet. sätta mitt hopp till Gud och se hvilka öden framtiden har åt mig förvarade. Såvida icke, sade tant tveksamt. Men nej — det skulle krossa hans hjerta.? Jag besvor henne att tala uppriktigt med mig. Jag var på väg ait säga, fortfor hon, såvida du ej skulle vädja till signor Paolo och —X Och bedja honom återgifva mig friheten — eller i verkligheten förneka mina egna ord; är det så ni menar, goda tant? Hon böjde på hufvudet till bifall. Nej, hända hvad som helst4, svarade jag, skall jag aldrig göra det. Obetänksamt kan jag hafva handlat, men sjelfvisk och hjertlös vill jag icke vara. Tant elöt mig i sina armar och kysste mig med värma. Gud välsigne dig, mitt barn! Du är en ädel flicka. Men jag behötver ej upprepa allt hvad hon för öftrigt sade; ni vet hur partisk hon är för mig. Ni ser emellertid att allt är afejordt. Jag är förlofvad och tänker låta händelserna hafva sin gång. Älskar jag verkligen denne unge man? Se der en fråga som jag icke kan besvara; åtminstone älskar jag honom icke på samma sätt som hjeltinnorna iromaner bruka älska. Jag tycker för det första att han är vacker; och att han är ett konstnärssnille, derom hyser jag ej det ringaste tvifvel. Jag beundrar hans många goda egenskaper, hans originalitet och framför allt hans okonstlade äala hjerta. Hans samtal behaga mig, hans bifall smickrar mig; jag tycker om att se honom i min närhet; med