Aftonbladet – 30 juli 1861, sida 2

Förmätna miner! Han är den undergifnaste, den mildaste, den mest grannlaga bland älskare. Han har varit här. O! att ni kunde ha sett hans förvirring! hur han blef ömsom hvit och röd! hur hans röst darrade! Det var verkligen plågsamt! Det blef jag som måste uppmuntra honom. Han hade tänkt på ett annat ämne för en tafla och redan gjort ett utkast till densamma. Beatrice (med Beatrice menas naturligtvis Lavinia) uppenbarande sig för Dante; scenen är tagen ur trettionde sången af il Purgatore. Han längtade att få veta om jag gillade ämnet och det sätt hvarpå han ämnar behandla det. Jag medgaf att ämnet var godt och den naturliga följden af allt detta blir nu ett rendez-vous. Vi skola i morgon fara och se teckningen och jag skall då på samma gång sitta för mitt porträtt: Ännu två eller tre gånger, så är del färdigt. Nu kommo besök och afbröto vårt samtal. Det gläder mig att kretsen af våra engelska bekantskaper blir allt mera utvidgad. Jag har nu för tiden ofta rätt ondt om lediga stunder. Han satte sig stilla i ett hörn, och ehuru jag icke såg ditåt, kände jag dock att hans blickar hvilade på mig och — om någonsin ögon kunna uttrycka tillbedjan, så visserligen gjorde dethans. Så måste Dante hafva sett ut, då han mötte sin Beatrices skugga. Jag var sannerligen rörd. Jag tror verkligen, att jag älskar honom.