Aftonbladet – 30 juli 1861, sida 2

NOSTRA OR EA KENT PANEL STRED ett ord: ingen af de unga män som jag hittills sett, hafva hvarken vunnit mitt tycke eller mitt intresse i så hög grad som han. Men är detta verklig kärlek? Kärlek! Kan jag lägga handen på hjertat och sanningsenligt säga, att hela min själ är intagen af honom, som man säger — att han är solen i mitt lif — att mitt hjerta skulle krossas om jag blefve skild från honom? Jag kan icke känna mig mäktig någon af dessa och andra vackra saker, om hvilka jag läst i romaner. Antingen är jag icke född med sådana varma känslor, eller också öfverdrifva romanförfattarne sina teckningar för effektens skull. Tvertom: långt ifrån att anse honom såsom den fullkomligaste cf alla dödliga, känner jag ganska lifligt hans brister, hans fördomar — jag höll nästan på att säga hans löjliga egenheter; det är ganska bestämdt att några af hans orimliga ider om klädsel etc. icke förljena någon mildare benämning. Ja, om sanningen alldeles osminkad skall fram, så måste jag säga, att i denna stund finnes inom mig första början till en känsla som jag aldrig förr erfarit — en bitterhet emot honom, för all denna oro som han har förorsakat mig. Jag var så lycklig, så utan alla bekymmer, innan jag lärde känna honom. Ack! Jag skall ändå uppfylla hvad jag är skyldig honom, så länge han ej glömmer sin pligt emot mig — jag menar om han förblir blygsam och undergifven. Men ve honom om han!... Mycket kommer att bero på hans sätt, då vi åter träffas nästa gång. Trots den säkra uppsyn jag söker antaga, erfar jag skiftesvis feberglöd och rysningar, blott jag tänker derpå. Ack! Man må vara så mycket verldsdam som helst; man må lära sig att majestätiskt sväfva fram i fyllda salonger