Aftonbladet – 30 juli 1861, sida 1

gen att han hade förolämpat mig, ty i det han bedjande hopknäppte sina händer, sade han hastigt: ?Blif icke ond. För Guds skull missförstå mig ej. Mitt hjerta var för fullt. Jag måste tala eller dö. Det var ej i något öfvermod, som. jag sade detta. Vi känna ju vår värdighet, eller, huru? Och dock hoppas och stfräfva vi att en gång vinna himlens Det är med en likadan känsla jag betraktar er. Det är med innerlig ödmjukhet som: jag lyfter mina händer till er och utröpar: Ehuru ovärdig jag är, låt mig försöka att blifva er värdig.? Har väl någonsin en-älskare förklarat sin kärlek på ett mera blygsamt och grannlaga sätt? Jag kände mig fullkomligt besegrad och gaf honom detcbegärda tillståndet. I hvad ordalag jag yttrade mig, det yet jag ej, blott att jag gjorde det. Han tillslöt sina ögon till hälften, liksom förblindad, och tryckte handen emot sitt hjerta, som om han hade känt smärta. Då är jag i sanning lycklig?, hviskade han; ?denna glädje är nästan för stor att kunna bäras; ni är en en: gel. Ni har makt öfver lif och död.? Tant, som under de sista tio minuterna hade varit borta från rummet, kom nu åter in. O, att hon hade kommit blott några sekunder förr! Hon blef så öfverraskad af hans ytterliga blekhet, att hon frågade om han var sjuk. Ja, sjukaf sällbet?, sade han! och föll på knä vid hennes fötter; han lade hennes ena hand på sitt hufvud, förde den derpå till sina läppar, kysste den med värma och. gick, utan att.säga ett enda ord mera. Hvad mig beträffar, så kastade jag mig i tants armar och grät högt. Jag hade lyckats så mycket blifva herre öfver min rörelse att jag var istånd att tala, då ljudet af min onkels röst förmådde mig