Aftonbladet – 30 juli 1861, sida 1

TA RAL mer ite NGT da van de hvad jag sade; jag var så rörd; Shyad skall jag göra, på det att ni må blifva god och stor? Han steg upp, sträckte ut sina händer och utropade: Bjud mig att blifva det genom er och för er.4 Det utbrott af känsla, hvarmed detta.sades, lemnade mig intet tvifvel om dess mening. Dessa stora ögon, som han fästade på mig, strålade alltför vältaligt. till förklaring öfver de ord som undfailit honom, för att jag ett enda ögonblick kunde hysa nåot tvifvel. Min förvirring var så stark, att en gränsade till verslig ångest. Jag kunde ej finna några ord för hvad jag ville säga och dock måste jag tala, ty hur skulle han annars tolka min, tystnad? . Dethänder vanligen så — åtminstone har jag läst det. någonstädes, att ett fruntimmer, som råkar i en dylik svår ställning, kan vara viss på att hon säger eller gör just det, som måste öka hemes förlägenhet; alldeles som en fogel, hvilken med ena vingen har fastnat i en snara, uti sin ifver och förskräckelse att komma lös, blott snärjer sig allt mer och. mer. Så var händelsen med mig. Hvad tror du jag gjorde? Jo, jag antog en mycket glad min, i den mmaste strid emot mitt våldsamt klappande hjerta, och sade i en ton som jag sökte att göra skämtsam: Vet ni väl, signor Paolo, att detta låter som en ordentlig kärleksförklaring? ?Det är det, svarade han hastigt. Jag kan icke sjelf säga hvilket förändradt uttryck mitt ansigte fick vid dessa ord. Jag förmodar att jag såg missnöjd ut, ehwu jag till min blygsel måste. tillslå att jag icke kände mig vara det. Kanske att mina brinnande kinder — allt mitt blod hade rusat åt hufvudet — ingåfvo honom den föreställnin