Aftonbladet – 29 juli 1861, sida 2

tolka som ett bifall. Döm mig icke strängt — kalla mig ej tanklös — han visade sig så ädel, så öm och vördnadsfull, och så outsägligt olycklig! han — men jag lofvade er en oförbehållsam berättelse och jag talar ju blott i gåtor. Haf tålamod med mig; min själ är ännu så orolig, att jag ej kan hålla mina tankar tillsammans. Slutet af mitt sista bref till er— jag menar ej dess postskriptum, utan hvad som jag hade skrifvit förut, ehuru jag nu ej kan erinra mig rätta ordalydelsen — måste hafva visat er min sinnesstämning, då signor Paolo anmäldes. Utan öfverdrift kan jag säga att jag var halft förvirrad till min tankekraft. Då jag nu tänker på min själsoro, så öfverdrifven i förhållande till orsaken, så onaturlig för en person med mitt friska lynne, kan jag ej afhålla mig från den öfvertygelsen, att en oförklarlig aning om en hotande, afgörande tilldragelse måste hafva qvalt mig. Troligtvis såg han i första ögonblicket att jag var upprörd, ty han frågade genast om jag var sjuk eller om någonting hade inträffat, som bedröfvade mig. I. min förvirring begaghade jag mig af denna anledning för att säga: Ja, det är en sak som bedröfvar mig och denna sak rör er.4 Han studsade och såg orolig ut, då jag sagt detta, och frågade hastigt: CJag hoppas att ni ej skall resa.4 Hans röst darrade verkligen. Jag svarade: SÅh nej icke ännu. Ni kan ej tänka er hvilken klarhet spred sig öfver hans ansigte och hur hans ögon strålade! Ni skrämde mig förfärligt, sade han och tillade derpå, att Hvilket annat meddelande jag hade att göra honom, vare sig huru ledsamt som helst, skulle han vara i stånd att höra. På det edra tankar ej för andra gången skola taga en falsk riktning, sade jag, är