Aftonbladet – 29 juli 1861, sida 2

det kanske bäst att jag ej håller några vidare företal, utan säger er att jag har en begäran att göra er, en ynnest att bedja er om. En begäran, en ynnest af mig!4 utropade han. Och säg mig, jag ber, är det fruktan för ett afslag af mig som oroar er?4 Dessa sista ord sades under ett vackert leende och det vänligaste uttryck i min och röst. Ja, så är det, svarade jag hastigt; jag lägger den största vigt vid att ni skall bevilja mig denna ynnest och jag är allsicke säker på att ni vill göra det. , . SNi kan ju i alla fall sätta mig på prof, sade han och log ånyo. Ni vet ju, inte sannt, fortfor jag och dolde min tilltagande förvirring under en skenbar skämtsamhet, att vi fruntimmer äro at naturen litet fjäskiga och aldrig kunna motstå lockelsen att vara diplomater i smått? Hans ögon voro fästade på mig, liksom för att gissa mina ord innan de blifvit uttalade. Nåväl, jag önskar att blifva fredsmäklare. En liten fågel har sjungit för mig, att det finns någonting, som skulle kunna kallas slägthat, emellan er och en vördnadsvärd och god slägting till er, som — jag våoade ej säga något mera, hejdad af det förändrade uttrycket i min åhörares ansigte; det var i sanning fruktansvärdt, hans ögonbryn sammandrogos, hans läppar och näsborrar darrade af vrede och hat: Ni syftar på monsignor Rodipani — detta mönster för biskopar, såväl som för onklar. Han talade med en sådan bitterhet, att jag endast böjde på hufvudet till jakande. Tillåter ni mig fråga, signorina, hvem som upplyst er om detta slägtförhållande? Jag var ej säker på huruvida jag hade