Aftonbladet – 29 juli 1861, sida 1

han byggt sig om framtida storhet hade ramlat. Han uttryckte emellertid sin fasta öfvertygelse, att om den nyckfulla damen hade fått se honom, skulle han ha gjort ett intryck på henne som hade gifvit saken en helt annan utgång. Som det nu var, medgaf han sig emellertid ej kunna uttänkanågot bättre, än att åter gå sin väg och då signora Pentesilea ej hade gjort saken till hälften, utan inneslutit Clelai samma onåd som drabbat honom, eller honom i densamma som drabbat OClelia, hvilketdera det nu måtte vara, så frågade han om ej Clelia gjorde klokast i att gå på samma gång som han så kunde de tillsammans se på trastarne så mycket de behagade. Eller hur tyckte hon? Clelias första ingifvelse var att gå, men hon besegrade den och beslöt vid närmare besinning att stanna qvar. Sennoran var häftig och nyckfull, men hon var också god och det varmycket möjligt att hon skulleångra sin öfverilning, eller, ännu troligare, att hon skulle glömma alltsammans cch åter önska sig Clelias tjenster, liksom ingenting händt. Salvator fick derföre gå allena, hvilket han också gjorde, under det han sotto vnce gnolade en operamelodi som förträffigtlämpade sig till denna tilldragelse: Tl Pasciå poter di Bacco Colle code: dentro il sacco, E strappandosi 1 mustacchi, Alza i tacchi e sene va. Clelia på sitt håll gick deremot tyst till det rum, der hon vanligtvis satt, och började arbeta så träget som benones darrande händer tilläto. Säkert hade ej mer än en halltimme förflutit, då hon emottog en kallelse att skyndsamt komma till markisinnan. Clelia var icke sen att lyda och hon följde derföre Pe