Aftonbladet – 27 juli 1861, sida 3

militären, fattigvården och kommunen, att han icke annat kan än med ledsnad och förtrytelee se sig dagligen hemsökt af en eller flera vandrande handtverksgesäller, hvilka af honom begära eller pocka på föda, kläder eller penningar, för att kunna uppehålla sig på sin s. k. resa. Väl står det skrifvet i deras medhafvande gesällbok, att de åläggas hålla sig vid stora Jandsvägen och icke ega rätt att med bettlande och liggande besvära allmogen; men om de i förra afseendet just icke så ofta beträdas med för stora snedsprång, så faller deras underhåll så mycket tyngre på den vid eller nära allmänna landsvägen boende landtmannen. Man kan visserligen säga att denna icke behöfverellerkan vara förpligtad att meddela vandrande gesäller allmosor och hjelp; men den som ser de många uslingar deribland, till en del blifna det utan eget:förvållande, en del unga, en del gamla, merändels trasiga, försupna cch eländiga, framsläpa sitt beklagansvärda lif, från den ena byn, socknen eller staden till den andra, tills de ändtligen sluta detsamma uli ebt sjukhus, fängelse, fattighus eller landsvägsgrop, kan icke annat än vid denna syn röras af mensklighet och räcka honom en skärt. Nu är blott först frågan: kan det ligga någon förtjenst uti ett sådant allmosegifvande, som, sammanräknadt, på året stundom utgör en ganska vacker summa, hvilken kunnat bällre användas, men som den känsliga menniskan icke kan frånsäga sig, eller medföra någon tillfredsställelse, då derigenom underhålles ett oskick, som i många afseenden verkar förderfligt och skadligt på samhället. Huru kan det dessutom vara förenligt med städernas borgerskaps egen värdighet, pligtkänsla och mensklighet, att på landsvägen utkasta den ena efter den andra af sina alumner oeh sålunda förvandla dem till lätlingar, tiggare och stundom brottslingar. Borde icke detta borgerskaps omtanka om sitt eget anseende, för attvicke säga billigct och rättvisa, påpeka det åtminstone moraliskt rättsvidriga i ett sådant beteende. Ty huru går det till med fabricerandet af dessa gesäller, denna förhatliga utväxt på borgerskapets stamträd. Låtom oss med ett par ord beröra detta ämne. Borgerskapet delas vanligen i tvenne klasser, neml. han: delsoch handtverksklassen. Den förras rjungar falla högst sällan det allmänna till , ty der.s principaler låta vanligen bia dem insigter och skicklighet. som r dem tillgodo och gör att de kunna örja sig, äfven om lyckan skulle visa motig på den började banan. Annor-. unda förhåller det sig, om icke i allmänhet dock åtminstone ganska ofta, med handt verkslärlingen. Den fattiga gossen emottages i lära af mästaren på 5 å 6 år, mot födän och nödtorftig eller allsingen -beklädnad. Han användes i början till mycket annat än de göromål, som tillhöra hans lifvande yrke. Så småningom tillvänjes han älven vid dem, och mästaren drageraf hans arbetsförmåga och möjligen förvärfvade skicklighet all den profit ban någonsin kan: men nu är han vuxen, han kräfver mera både i föda och kläder, mästaren börjar att finna detta biträde för dyrt, eler ynglingen gripes af reslust, han göres der: före al ettdera dessa skäl till gesäll, förses med gesällbref, bok och pass, och utkastas på landsvägen, för att genom tiggande skaffa sig sitt uppehälle, i fall icke allt emellanåt någon barmhertig mästare i någon stad, för en eller annan vecka, täckes använda honom på sin verkstad. Hans förra mästare skaffar sig nu en ny lärgosse, och efter några år är äfven denne lyckligen uppfostrad, för att vandra samma väg om den förra, och på detta sätt underhålles racen, utan fara för alt någonsin utgå. Om nu dessa arma varelser, hvilka snart blifva oförmögna till arbete, förfalla till armod, superi, tiggeri, uselhet och brott, — hvems är skulden, de sjelfva, mästarne deras uppfostrare, eller samhällslagarna eller deras -handhafvande? Om det här uppgifna fcrbållandet är stridande mot sanningen, må det Vederläggas, om icke så bör det förändras. Huru skall någon fö bättring eller förändring härutinnan kunna åstadkommas? Om vi vända oss till Tyskland, Danmark eller Norge och fråga hur man der går till väga med sing handtverksgesäller, torde man få erfara, att den gesäll, som icke kän 7 uppvisa sig innehafva en viss penningesumma, tillrcklig för att fortskaffa sig, 2ller beträdes med tiegeri, insättes, om han är hemma i landet, på arbetehus, eller, om han är utländning, utvisas med tjenliga medel derifråns — Detta är blott ordning. — För n har visserligen äfven hos oss 3 ide denna fråga skrifvits för och emot, och några stadganden blifvit vidtagna, men det är av betvifla att någonting dermed hufvudsakligen vunnits, utan att saken nu står på nära somma bedröfliga -ståndpunkt som fordom. Skulle emellertid styrelse och borgerskap i förening vilja tillvägabringa någonting bättre, så vill det synas som detta både lätt och temligen säkert kunde ske på följande sätt: Man måste antaga, att vanligen hvar och en pereon, som företager en resa, förnämligast bör hafva tvenne mål i sigte, först ället dit han ämnar sig, för det andra ett st loftigt sätt, på hvilket han skall transportera sig dit. Så är icke vanligtvis förhållandet med handtverksgesällen. Han begifver sig annat mål än händelsen, utan n allmänna barmhersednare är nog enlited på många andra hållj s i anspråk för kringf de arbetsföra handtDet är ull förekommande af t icke borde vara ce i stad eller på äl erdra och med ger låta förse någon lärling ula