Aftonbladet – 27 juli 1861, sida 1

LAVINIA. AF FÖRFATTAREN TILL BORTOR A3TONIO.) Fr Ack! lugna er, signra4, bad Pepita,:badande i tårar; sansa er, för hans skuld. Tänk hur olycklig stackars Manuelito skulle vara, om han såg er på det här sättet — äck, ack! denna vink var nog; h veta om icke Manuelito såg heune från nåon hundelys? En ny lifskraft vaknade for henne; hon steg upp; hennes tjenarinnor, högeligen oroliga, samlade sig omkring henne. Men det var ingen anledning till oro — markisinnan vill vara lugn, hon är Jugn: Räck mig din arm, Pepita, och du, Clelia. Hon går ned i parken för att välja en hvilostad åt sin gunstlings qvarlefvor. Men öfverallt stöter hon olyckligtvis å minnen af den bortgångna. Icke är — icke der — ännu längre bort — ack! se der, i skuggan af dessa lindar. Den ena läkaren efter den andra anländer nu och finner den förmodade patienten springa från den ena allen till den andra med en cigavito i munnen. De höja på axlarna, stoppa arfvodet i fickan och resa tillbaka. Mannuelito skall heller ingalunda blifva besratyen som — en lunta höll markisinnan på att säga, men hejdade sig i tid. Tillbörlig heder skall ons åt hans minne. Alla Manuelitos hundvänner skola vara närvarande vid hans jordafärd.. Fort! — skicka hit markisinnans sekreterare. Bref skola affärdas till alla markisinnans vänner, med underrättelse om den sorgliga händelsen ock med anmodan till dem, som hafva hundar, alt skicka dessa till Villa Torralba följande dag klockan tolf, för att deltaga i den häi, 1; e dangängne Manuelilos begrafningscortege. Ett monument skall ri å f, OC vorst prydt med hans älskade bild. 3 Se A. B. n:r 150 —154, 155, 157—159, 162, och 163-171.