Aftonbladet – 27 juli 1861, sida 1

tid, hans servett, hans -— men nej, låtom oss draga en slöja öfver denna del af uppträdet. Hvarföre uppehålla oss med så smärtsamma detaljer? Det fyrbenta brödraskapet uppförde sig så skickligt som den sörjande herrskarinnan någonsin kunde hafva önskat — ett lagoin mått af känsla, -beherrskad af en tillbörlig värdighet. De mest upprörda voro naturligtvis Manuelitos kamrater. Det gick så långt, att då orafven igenfylldes blefvo de nästan oregerliga — de kämpade för att komma ifrån en så sorglig syn. Annu hade de dock ett bevis att gitva ar sin aktning; iprogrammet för dagen stod skrifvet, och intet öga förblef torrt, då Manuelitos kamrater uppfordrades att gifva ett trefaldt skall — ett slutligt farväl; derpå var allt förbi. Nej, allt var icke ännu förbi; de fyrbenta gästerna skulle nu deltaga ien lysande måltid, tillredd endast för deras skull. Efter så mycken röreise, måste de vara i behof af förfriskning. Markisinnan var sjelf. närvarande vid denna begrafningsfest — med sitt vanliga behag, men med hvilka känslor kan lättare anas än beskrifvas. Ännu on half tinme och Villa Torralba hade återtagil sitt hvurdagliga utseende. Sic transit gloria mundi. Den ädla kreolskan, som gjort till sin pligt, att ieke resa från hemmet en sådan dag, fann måhända denna enslighet en smula tröttande och begaf sig derföre till Clelia för att munira sig med ett samtal. med henne, något som under den gednure tiden mycket sällan intväftat. Markisinnan hade så mycket hemtat sig efter sin favörithunds död, eiler ock så väl in sorg, att hon ej gjorde mMng I CH smärtsamhon talude blott om vr och uppehöll sig en Ginestra fullgäster den föegående altonen, vilken utmärkt ryttåre en var! Huro väl han körde! Och en så Fr i