Aftonbladet – 27 juli 1861, sida 1

efter en modellör, för att afejuta den kära oestalten, en bildhvggare, för att öfverflytta hans skönhet i marmor, en målare, för att måla bans bild i glödande färger.? Nej, nej! Ingen får resa — det passar icke att så grannlaga uppdrag anförtros åt lejda händer. Markisinnan känner att detär hennes pligt att sjelf utföra dessa uppdrag. Kör således fram factongen med dö skäckiga hästarna. Bort ilar hon, snabb som blixten. Först sent på eftermiddagen syntes den sköna åter vid villan. Hon kom tillbaka med en målare, en bildhuggare och en modellör. En massa svart krusflor ökade äfven det lätta åkdonets. belastning. En mängd gäster, som voro bjudna på middag, a fval tade den nådiga damens återkomst. Hvem kunde under sådana omständigheter tänka på middagsgäster? Alla hade glömt dem; utom, till lycka för dem, kocken. Malkisinnan gör med behag en ursäkt, berättar under en flod. af tårar sin olycka, blir lifvad g nom sitt tal, glömmer under sin hänförelse ämnet derlör och slutar med att utgöra sällskapets lif och glädje. j ande. dag egde en sorglig och rörande ceremoni rum på Villa Torralbas grönskande ängder. Fenitiosju hundar, oberäknadt markisinnuns egna, hvilka voro sjutton till antalet — tillsammans sjuttiofyra hundar af hvarje storlek öch färg, alla höljda i svart krusflor och åtföljda at hela hushållet i djup sorgdrägt, följde Manuelito till hans sista koja. Pepita och Hieronimo, den gamle hofmästaren, gingo främst i sorgen, i frånvaro af deras matmor, hvilken sjelf hage ämnat följa processionen, ja, som till och med var med ett stycke på vägen, men — svimmade vid detta försök, Menniskans styrka har sina gränser. Pepita och Hi mo lade med cena händer allt hvad som återstod ar Munuelito i de omsorgsfullt tillredda grofven: Ofvahjå den Bologneserhunden Tadits hens halsböfid öfr amet, ha Ida nösgrimma, silfvertulri med hans namn, vå hvilken hän ätit så imåävgen läcker mål: