Aftonbladet – 26 juli 1861, sida 2

got uppskof. Må hvar och en som sjelf är känslig döma häröfver. Förvirring, nedslagenhet, häpnad råda enväldigt vid Villa Torralba. anuelito .— Lugete Veneres Cupidinesque — Manuelito är icke mer! Markisinnan har vakat hela natten; detsamma har Pepita, Clelia, hela hushållet — alla hafva täflat i att sköta och rädda den kära patienten. Intet har hulpit. Mors aequo pulsat pede, c. En qvart öfver fem på morgonen utandades Manuelito sin sista suck i sin otröstliga herrskarinnas ärmar. Men hvem är Manuelito? torde någon läsare med kort minne fråga. Manuelito är — eller rättare, ack ! var prydnaden för alla gunstlingar — markisinnans favorithund, den dyre älsklihgen, som var sjuk redan den första dagen då Clelia kom till Villan — Manuelito menniskors förtjusning, hundars stolthet! Lugete Veneres. Markisinnan var utom sig af sorg; hennes hjerta var krossadt. Man hade måst använda mildt våld för att hindra henne från att lemna sin bädd och störta in i rummet bredvid, der den döda låg på sin paradbädd. Låt mig se honom ännu en gång, kyssa honom ännu en gång; Nej, nej, det skulle döda er, signora, sade den trogna Pepita, gråtande. Det. skulle döda — er4, upprepades alla öfriga i chorus. Det var ett uppträde, som hade kunnat krossa ett eve PR Eau de Cologne, eau de Melisse, luktsalt, elixirer, vinättika, viner, likörer, chocolad — allt förz söks, men förgäfves. Markisinnan blef allt sämmre och sämre. Ilbud skickades till Rom, för att hemta medlemmar af medicinska fakulteten, (Forts. följer.)