långt att ban ville utnämna honom till arf vinge af hela sin förmögenhet på vissa gan. ska hedrande vilkor; och att den trotsigs ynglingen, denna testa matta, som grefver kallade signor Mancini — han var bara en gosse den tiden — förkastade förslaget. festa matta! väl möjligt; jag tror icke vi behöfva frukta för att träffa många sådana. Der måste finnas en smula hjeltemod hos den man, som så kan skjuta från sig en förmögenhet och föredraga att arbeta för sitt uppehälle. För min del erkänner jag gerna, att ehuru dåraktiga motiverna än må hafva varit, så låg det dock något ädelt och stort i sjelfva handlingen. Min första tanke och fråga, sedan jag hade hört denna berättelse, var, huruvida det ej skulle finnas någon utväg att åstadkomma försoning mellan onkeln och hans unga frände. -Grefven säger att det kanske sknlle låta sig göra — han vill försöka att skaffa sig visshet i detta afseende. Han förutser svårigheter på ett visst håll, hvilka han döck anser det vara möjligt att besegra. Han är personligt bekant med den ifrågavarande höga herrn, ehuru icke på förtrolig fot. I morgon, då grefve Fortiguerra f ljer oss till Palazzo Torlonea, dit vi begifva oss för att se signor Paolos frescomålning,hoppas han kunna meddela närmare upplysningar, Tant är verkligen ännu mera intresserad än jag för vår målare. Hur lycklig jag skulle känna mig, om genom vår bemedling denne utmärkte unge man blefve åter insatt i den samhällsställning för hvilken han blifvit född. Farväl tills i morgon. Jag skall icke försöka att beskrifva fresRN ni skulle anse det som öfverdrilt, om--jag.sade er hvad intryck den gjorde ng dast det vill jag säga,