Aftonbladet – 26 juli 1861, sida 1

Vi foro först till Via Frattina, för att förklara signor Paolo hvarföre viej hade kommit till honom. Han sade att det var ganska lyckligt, enär :grefven just nyss hade besökt honom, eller, för att använda signor Paolos egna ord: med våld hade trängtsig in i hans atelier, genom att föra ett så förskräckligt oväsen utanför dörren att hela huset oroades deraf. Ni bör veta, att då Dominichino väntar oss, riglar han dörren och öppnar hvarken för knackning eller ringning af någon annan än oss. Som han hade sin hatt i handen och synbarligen var på väg att gå ut, erbjöd tant honom en plats i vagnen; som han tacksamt antog, och vi gjorde en högst angenäm promenad till Villa Borghese. Dominiehino var vid ett förtjusande lynne och språkade så muntert som foglarne i träden. Stunden syntes mig gynsam för att våga ett pur små anmärkningar i ett fall som ni skall anse för hvad det egentligen är: en obetydlighet, men som ni nog ändå medger har sin vigt. Jag måste först säga att signor Mancinis drägt vid vår middag, utan att vara opassande, dock ej var hvad den borde. Ej en skymt af någon skjortkrage! han kan icke nyttja sådana; han sade mig en gång att de besvära honom så mycket; svart halsduk; och handskarna sedan tide-voro visserligen ljusa, men brung, då alla andra hade halmgula, naturligtvis; och slutligen höga, tjocka skinnskor, riktigt bastanta promenadskor. Ehurw: jag visst skulle önska att han kunde rätta sig mera efter antagna bruk, så kan jag icke säga, att jag, med undantag af de rysliga skorna, som alldeles-vans ställa en välbildad fot, har någon särdeles ovilja. hvarken. för :sde bruna: : handskarna eller bristen på skjortkrage, hvilken Gud