Aftonbladet – 26 juli 1861, sida 1

Jag kommer ännu ihåg med hvilken mist aktning han en gång talade med mig om en viss utländsk prins — dock icke ullandsk, y som jag tror är han neapolitanare. och således i alla fall italienare — egare till det ngelska ekipaget, som jag skre till er om. Jag hoppas likväl att min björn ej var oarig emot grefven i dag; var han det, så skall han få rätt mycket bannor så snart jag träffar honom. Grefven och chevaliern lricka te hos oss i afton och då får jag väl höra hvad som tilldrog sig nu på förmiddagen i ateliern. Det blir aldrig slut på de öfverraskningar, denne man erbjuder. Kan ni väl tro, att han har målat en fresco i Palazzo Torlonia, ett arbete som i sjelfva verket grundlagt hans rykte — grefven kallar det en verklig skatt — och att han aldrig har talat ett ord derom? Detta är likväl ej min största nyhet; jag har ännu en, och skulle kunna låta er gissa tusen gånger, utan att ni ändå skulle komma sanningen närmare. Medgif att ni aldrig skulle tro, det sigaor Dominichino kunde åka i egen vagn, om han så behagade. Saken förhåller sig emellertid så. Det är en verklig roman. Jag nar hela historien af grefve Fortiguerra. Paolo är enda nära anhörig — jag vill minnas, systerdotters son — till en hög prelat, orefven sade mig icke namnet, men det är en kardinal, eller en biskop, som är på vägen att blifva kardinal, en mycket rik, mycket gammal och mycket inflytelserik person. Nåväl;. denna -biskop eller kardinal befann sig, af en eller annan orsak, i ovänskap med familjen Mancini — egentligen dennes far, tror Jeg Det synes som om vid hans död kardinälen framställde en önskan om försoning till signor -Paolo, ja. att han gick så