Aftonbladet – 26 juli 1861, sida 1

medger jag villigt att han motsade mig på ett lätt och belefvadt sätt, ja med verkligt behag. men jag kan dock ej förlåta honom att han kan lägga så stor vigt på småsaker. Och så ogillar jag hans osällskaplighet; just som det vore något bevis af öfverlägsenhet att icke umgås med folk. Hur kan en ung man af hans yrke någonsin hoppas att göra lycka, om han ej blir känd? Hur kan han blifva det om han ej tefver med i verlden? Jag tår bestämdt lof att gripa verket an och kurera honom för denna Tfolkskygghet. Missförstå icke det intresse jag hyser häratinnan; det är mindre för konstnären, än för konsten jag gör det. Tro mig, signor Mancini. är af naturen ämnad att blifva en stor målare och jag skulle för alltid förebrå mig, om jag icke gjorde allt hvad som står i min makt, för att hindra honom från att dölja sitt ljus under en skäppa. Om jag icke misstager mig mera än någonsin tillförene skall han snart nog intaga ett högt rum bland gina samtida. En annan sak, som jag ej kan förlåta Dominichmo, är hans ovilja emot grefven. Den är både orättvis och oklok. Grefven är en vän, som ej vore att förakta: han känner påfven, kungen af Bayern och hela den högre adeln; han är myceket--rik, är tofvelkännare och särdeles gynsamt stämd emot signor Paolo: Men nej! Signor Paolo talar vårdslöst om honom; bemöter honom med största likgiltighetoch bedyrar att han icke vill veta af något beskydd af honom. Vet nihvad som fallit mig in? Att signor Mancini hyser ovilja emot grefven, just emedan han är isretve; Vår artist är en häftig radikal, ot honom är mr. Cobden bara mjölk och vatten. Aldrig har jag sett någo visa ett Jsådant förakt för titlar, som Dominichino.