och min följeslagare förstod hvarken franska el-; ler engelska. Vi måste derföre begagna en inföding till tolk, men han kunde endast med svårighet utföra sitt värf. Portugisen klagade öfver, att det nu var mycket svårt att få en laddning landsatt i Brasilien, emedan rcgeringen var emot dem, samt öfver att handeln för hvarje år blef alltmera flau. För att komma på klar fot med honom, sade jag honom, attjag ej kommit för att handla, utan för att samla föremål af naturhistoriskt intresse, samt för att se landet och jaga. Jag fördes nu omkring. Huset var omgilvet af en särskild, stark pallisadrad, och på den rymliga gård som derigenom bildades, befunno sig de manliga slafvarna, 6 och 6 sammanlänkade med en liten stark kedja, hvilken gick igenom ett halsjern, på hvarje slafs hals. Erfarenheten har lärt, att man på detta sätt bäst förvarar slafvarna. Det är sällsynt, att sex män äro ense om samma rörelse till deras eget bästa, och det har visat sig, att intet befrielseförsök lyckas, när de fjettras samman på detta sätt. De hvilade under skjulen, som voro uppförda rundtomkring på gården, och här och der-stodo kärl med vatten, ur hvilka de kunna dricka, när de vilja. Bakom denna gård var en annan för qvinnorna och barnen, hvilka ej voro fängslade, utan kunde vandra omkring, hura de ville, på sin gård, hvilken äfven var omgifven af en pallisadinhägnad. Karlarne voro nästan nakna. Qvinnorna hade utan undantag ett tygstycke kring lifvet. Bakom husen fanns ett hospital för de sjuka slafvarne, hvilket ej var illa inrättadt. Rummen voro stora och ventileringen god; sängarna, som voro af bamburör och försedda med en matta, stodo långs väggarna. Utanför de mindre gårdarna under några träd stodo några stora kittlar, i hvilka man kokade bönorna och risen, hvaraf slafvarnes föda består. På hvarje gård funnos några portuvisiska uppsyningsmän, som höllo ordning och hade tillsyn öfver gårdarnes rengöring, hvilken slafvarne dagligen måste verkställa Då och då taga dessa uppsyningsmän slafvarne med sig till sjökusten och låta dem bada sig. Jag anmärkte, att många af slafvarne voro muntra och sågo ut att vara nöjda med sin lott. Anira voro melankoliska ochtycktes intagna. af fruktan för framtiden, ty de arma varelsernas ställning försvåras genom den förfärliga öfvertyselsen, att de hvita köpa dem för att äta up lem. De kunna ej förstå, att vi kunna göra nåxon annan nytta med dem, och på de ställen i det inre landet, der man känner till slafhandeln, ir man fullt och fast öfvertygad om, att de hvita nenniskorna på andra sidan om hafvet äro stora tannibaler, som importera svarta Yör att sälja lem på torget. En höfding i det inre landet, hvilken hyste stor aktning för mig, som ham hört mycket omtalas, befallde ögonblickligen, att en slaf skulle slagtas till middagsmåltid åt mig; blott ned stor möda kunde jag öfvertyga honom om, ått jag icke i mitt eget land lefde af menniskokött. Nästa morgon besökte jag det andra staffaktoret, hvilket hölls renligare, men för öfrigt var mrättadt på samma sätt som det förra. Under let jag var der, framfördes två qvinnor och en 14 års gosse att säljas, och blefvo i min närvaro köpta af portugiser. För gossen betalade man ett fastage rom om 50 kannor, 10 alnar tyg och några perlor. Qvinnorna såldes till högre pris. Hvardera af dem värderades till följande artikjar, hvilka ögonblickligen afiemnades: en bössa, en flat kopparskifva, 90 alnar kläde, 2 jernstänger, 2 sablar, 2 speglar, 2 filar, 2 jernplåtar, 2 jernbultar, ett litet fastage med krut, några perlor och litet tobak. Rom står i högt pris der. Kl. 2 på eftermiddagen hissades flagg på koaungens palats på höjden, hvilket innebar ett ällkännagifvande att en slafhandlare var isigte. Det befanns vara en skonert på 170 tons. Den iade bi ett par mil från kusten. Straxt derpå såg jag rader af slafvar komma ut ur ett af faktorierna och hastigt drifvas ned till närmaste punkt på kusten. Männen voro ännu hopkedjade 6 och 6, men hade blifvit tvättade och fått rena skynken på sig. Kanoterna voro ofantligt stora båtar med 26 åror, och de rymde hvardera omkring 60 slafvar. De arma menniskorna jasades nu i dessa, och ett ömkligare skådespel har jag aldrig sett. De voro så förfärade, att de förlorade sans och besinning; till och med de, som sett belåtna ut i faktoriet, stirrade nu omkring sig med den dödligaste ångest; de hade varit nöjda i faktoriet, hvarest de blefvo väl behandlade och hade tillräckligt att äta, men nu bortfördes de, utan att veta hvarthän, och-de asaväckande berättelserna om den hvita mannens kannibalism tycktes helt och hållet upptagå leras tankar. Man gaf emellertid de olyckliga icke tid till sorg eller klagan. Rad efter rad jasades i kanoterna, tills dessa voro fulla, och lerpå bar det af till fartyget, som låg och vagsade ute på öppna hafvet. Nu grep en ny frukan de stackars menniskorna, såsom jag kunde se från stranden. De hade aldrig förr varit ute på hafvet, och kanotens rörelser, då den for öfver böljorna och rullade än åt ena, än åt anIra sidan, ingaf dem fruktan för att drunkna. Besättningen utbröt i skratt och tvang dem lägga sig ned på bottnen af kanoten. Fartyget hade. såsom nämndes, en drägtighet af 170 tons; 600 slafvar fördes ut till detsamma och instufvades i det trånga lastrummet. Hela inskeppningen syfordrade icke två timmar; då satte manttillsegel och det bar af till Syd-Amerikas kust.