Aftonbladet – 25 juli 1861, sida 2

kan väl hafva känslor fastän man förvärfI var sitt uppehälle genom sin fintlighet. Ha! ha! käaslor!4 sade grefven skrattande; du kommer inte långt i verlden med det blocket att älpa på. Men hvad var det jag nyss sade? Ingen är fullkomlig, vi hafva alla våra svagheter; känslor äro din svaghet — min svaghet är buteljen. Men skada var det i alla fall på en så förträfflig plan som den jag hade uppgjort. Jag är icke oerfaren i sådana affärer. Harjag tä lat om för dig huru jag skaffade en karl, som var flöjtblåsare till profession, en rik arftagerska? . Ja, tjugo gånger, sade chevaliern. Jag kan historien utantill. 4Så mycket bättre; då är du så mycket bättre i tillfälle att rätta mig om jag begår ågot misstag och att utröna om jag är nykter. Om jag glömmer den allraminsta småsak, skall jag medgifva att du har rätt. Godt; det var i Neapel, för trettio år sedan. Min flöjtblåsare, en fattig men oförvägen sälle, var ifrigt sysselsatt med att spela förälskad för der? der unga tyskan, en verklig fågelskrämma, men omätligt rik; hon var ännu villrådig. Hvad var då att göra? Jag ställde till en duell. Vi begåfvo oss till Cascine — nej, inte Cascine, vi voro i Neapel — jag är litet tankspridd; men jag vet nog hvad jag säger. Godt; vi begåfvo oss till Posilipo; ett par skot vexlades — kulor funnos naturligtvis icke, och vid det andra skottet föll min man ned död ! Och gifte sig sedermera?4 frågade chevaliern skrattande. i Utan tvifvel, ja; han var endast illa sårad. Hela Florens trodde på historien -— åh nej! Neapel menar jag; mitt minne är litet osäkert; Den sköna missleddes, liksom alla öfriga. Hennes deltagande väcktes: