Aftonbladet – 25 juli 1861, sida 2

skan må befinnas icke uteslutande vara ett djur som kokar sin föda, eller-ett djur med breda naglar; men menniskan, och isynner herhet den engelska vårieteten af racen, är framför allt ett subskriberande djur. Den engelska tidningen begagnar sig af denna egendomliga inledning för att erinra, Satt de motiver, som föranleda folk att subskribera, icke alltid äro rena, och att subskriptioner icke heller alltid utgöra det mest ;rannlaga sätt att uttrycka våra känslor. fcke hvarje verksamhet i det allmännas tjenst, icke hvarje utmärkt egenskap, icke hvarje talang, berättigar en person att erhålla en så och så stor summa insatt på sin räkning hossin bankir. Åtskilliga saker egna sig icke att belönas med pengar, och, hur sällsamt det må låta, åtskilliga personer behöfva icke pengar. Times erinrar exempelvis om huru man öppnade en fSubskrip: tion för att visa sin erkänsla för miss Nightingales ovärderliga förtjenster, utan att man frågade efter att denna ädla dam var rik ieke blott på alla dygder, utan äfven på denna verldens goda. Likaså har man öppnat en subskription för enkan efter den vid den stora eldsvådan i London omkomne chefen för släckningsanstalterna, mr Braidwood, utan att fråga efter hurudan sterbhusets ställning är. Och slutligen har man af Cavours död tagit sig anledning till öppnandet af en ny subskription. Det är denna sistnämnda som hufvudsakligen föranledt Times att taga till ordet i ämnet, och att efter ett ampelt erkännande af Cavours storhet och förtjenster uttala sig på följande sätt: En minnesvård skall uppresas af Italien åt dess befriare, och en lång och aktningsvärd lista på ädlingar och gentlemen är fulltecknad med bidrag dertill: Vi kunna ej tänka oss någonting mera taktlöst. År Italien så fattigt på penningar eller tacksamhet, att utländningar måste blanda sig i dess sorg och släppa till litet penningar till dess tröst? Det är som när Laertes kommer mellan Hamlet och hans sorg i Opheias graf. Vi se en stor natiön betagen af sorg, och vi söka trösta henne med litet penningar. Aro ej dessa båda saker fullkomligt inkommensurabla? Hvad samband finns det mellan dem? Man skall bli frestad att tro att vi, sedan italienarne förlorat hvad de mest värdera i verlden, anse oss kunna trösta dem genom att gifva dem hvad vi sätta mesta värde på i verlden. Sannerligen; om detta beteende skall fortgå på samma sätt, måste vi uppgöra en tariff öfver olika sorg — så och så mycket för förlusten af helsa, så och så mycket för förlusten af vänner, så och så mycket för förlusten af trohet och snille, hvilka ej kunna ersättas.f Om vi beständigt skola sticka penningar i enhvars hand, så må vi gifva någon betydelse åt gåfvan genom att på förhand bestämma dess värde. Hvilka sammanskott hade väl bordt göra till fyllest att trösta Lear öfver förlusten af Cordelia? Huru många pund-sterl. skulle ha tillintetgjort Othellos samvetsagg? Skulle Prometheus på sin klippa ha upphört att känna sin örn och sina kedjor, om man underrättat honom, att menniskoslägtet, i betraktande af allt hvad han gjort för detsamma, tillställt en vacker subskription till en bildstod åt honom på Trafalgar-square? Vi ha pligter mot Italien, dem vi måste strängt och samvetsgrannt uppfylla. Det är berättigadt till vårt moralicka understöd — den uid kan komma, då det blir berättigadt till vårt materiella. Det är berättigadt till vår sympati i dess motgångar, såväl som i dess lycka, i sorgens såväl som i glädjens dagar. Hvarföre nöja vi oss ej med gäåfvor, som det kan mottaga utan att rodna? Hvarföre skola vi truga på det vår sympati i form af penningar, hvilka det ej behöfver, och som det är dess pligt lika mycket som dess nöje att rikligen anskaffa, för att bevisa sin största medborgares minne all tillbörlig heder?? FT SES NIE EST