Aftonbladet – 25 juli 1861, sida 1

tet förströdd, och antingen han vände noterna åt miss Lavinia eller han sjöng en duett med henne, så höll han beständigt ett öga fästadt på sin ädle vän. Alla dessa små omständigheter bidrogo att göra aftonen litet dof och att föra den till ett hastigt slut. Mrs Paddock var den första som gjorde tecken till uppbrott och ett allmänt afskedstagande följde nu. Grefven anhöll att få veta om hang vagn vore kommen, men chevaliern påminde honom, att han hade gitvit befallning att den ej skulle hemta honom. Mrs Jones erbjöd sin vagn åt grefven, men han ville icke tillåta att hästarna togos ut vid. denna sena timma. Han föredrog att gå, ty, såsom ordspråket säger: Post cenam deambulabis; verkligen hade också middagen dragit så långt ut, att man med skäl kunde kalla den en sup6. Annu en minut och alla voro gångna, Paolo sist — men icke den: minst belåtne att allt var öfverståndet. Grefven och chevaliern sträfvade tungt framåt arm i arm — hajen oh lotsfisken. Den ene var vid det häftigasle, den andre vid det snäsigaste lynne man kan tänka. sig. Seså, var nu. inte dum längre4, sade grefven; hvad har jag gjort för ondt? Enda svaret på denna fråga var, att den lille mannen skakade bort den tunga arm, som hvilade på hans, och kamraten, oför modadt beröfvad sitt stöd, stapplade framåt, visande en stark motvilja för den räta linien. Du ser sjelf hvad du har gjort — försatt dig i ett så djuriskt tillstånd af berus ning, att du verkligen icke är i stånd att gå stadigt. Seså, sesåX, sade gretven godmodigt, i det han ånyo stödde sw armjemot ehevalierns; Xetödjepelarne äro litet väåcklande; mån bär, tillade hän och slog sig för pannan, är det reda och klarhet. Spiritus promp