efter denna lyckliga slutna fred, som mrs Jones förberedde Paolo på en middagsbjudning. Paolos mod sjönk, då på eftermiddagen efter andra dagens sittning, negern Cesar lemmade i hans bostad vid Via Babuino ett stort plakat med ett sigill som en specie: riksdaler, hvilket innehöll det nämnda bjudningskortet med ett -postskriptum med anhållan; om svar. All denna barnsliga dår:skap (vi bedja om ursäkt för uttrycket, som ej är vårt, utan den unge romarens, en full-komlig fremling för sederna inom den fina societen) gaf honom anledning att ej vänta sig något godt af denna familjmiddags sans facon, och Thornton, som kom in med ett lika stort plakat i handen, bekräftade genast hans dystra aningar, genom att säga — 4En lysande tillställning tycks det, att döma af storleken på denna avant courier. Tänker du gå dit? Jag måste, sade Paolo; jag lofvade damerna att jag skulle komma. Ämnar inte du antaga bjudningen? Nej, för ingen del, svarade Thornton; tjag har icke bosatt mig i Rom, för att låta plåga mig med engelska middagsbjudningar. Jag önskar dig mycket nöje. Paolo teg och samtalet afstannade för denna gång. Efter middagen skref han ett par rader, hvari han antog bjudningen, för att lemna dem vid Palazzo Morloechi under sin promenad, och gick derpå ut. Hvem mötte han väl i porten om icke Salvator, som kom störtande med blixtens fart och i den: högsta förtjusning. Den lilla, lifliga målaren hade glada nyheter, som han längtade attfå meddela, hvilket han också gjorde, under det: han allt emellanåt sjöng små strofer, medan de båda vännerna arm i arm vandrade nedför Corso. De goda nyheterna rörde egentligen Salvators trolofvade Clelia. För några dagar sedan hade hon varit tvungen att gå ett odt stycke utom Porta del Popolo för att terlemna några spetsar som hon hade lagat. Clelia var en skicklig sömmerska; hön kunde