klokhet — ja, man kunde nästan säga, aningsförmåga som. det. ädla djuret visade vid att rätta sig efter sin herrskårinnas nycker. På det ni må vara säker att få träffa, mig, ropade markisinnan, -så kan ni skicka in denna till mig, med någon af mitt folk, och dermed -ilade hon bort med vindens hastighet. Clelia steg upp och tog det som den fremmande damen hade kastat åt henne. Det var en ring med en stor räbin, omgifven af briljanter och synbarligen af stort värde. Clelia kunde knappt tro sina egna ögon. 4En få ur sågoverlden, lemnande p-rlor och diamanter efter sig då hon försvinnerX, tänkte hon. Hennes bästa råd var att först och främst taga vara på detta dyrbara depositum; hon satte den derför på sitt erer och tillslöt handen på det att den ej skulle kunna halka af, hvarefter hon fortsatte sin vandring. Hon fick ej en blund i sina ögon hela denna natt, så lifligt kände hon vigten af det henne visade förtroende. Följande morgon begaf hon sig till Villa Torralba, men fann det ingalunda lätt att nå markisinnan. Ej derföre att hon såg någon brist hvarken på manliga eller qvinliga tjenare, för att uträtta hennes ärende; der fanns .en hel mängd i parken, på trappan och i den höga, luftiga förstugan; men allesammans syntes vara alldeles likgiltiga för allt hvad som tilldrog sig omkring dem; hvar och en hade nog att göra med att sköta sin befattning, och hvars och ens befattning tycktes vara, att göra ingenting. Slutligen lyckades det Clelia att få tala vid en gammal qvinna, på hvilken den talisman som-den unga romarinnan medfört tycktes göra något intryck, och på detta vis blef hon efter något dröjsmål införd till ställets herrskarinna. Clelia blef anmodad att gå in i-ett stort rum der hon såg tre stora badkar. af marmor inbyggda i väggarna. Två tjeharinnor voro ifrigt sysselsatta, .den ena att bada;den andra att torka och kamma ett betydligt