Detta var biljettens dystra sida; men den hade äfven en ljus, och det var med tillhjelp af den, som Paolo byggde sina grannaste luftslott. Miss Lavinia tycktes icke vänta ig mycket nöje af resan — hon var mycket ledsen att icke få sitta för sitt porträtts, den älskliga flickan! Det låg en balsam i hennes försäkran: vi blifva borta blott tre dager; dessa ord sade så tydligt, att det skulle hafva gjort henne ledsen om återkomsten blifvit fördröjd. Och detta: Ni måste nödvändigt komma om måndag, vittnade bestämdt om någon längtan att återse honom. Brefvet var verkligen ganska vänskapsfullt. I Paolos yttre vanor var föga eller intet förändradt. Han kände att Thorntons forskande blick följde honom, och han var på sin vakt. Han skulle icke för allt i verlden hafva velat låta sin vän ana ett resultat, som, ENS hvad Paolo öppet erkände för sig sjelf, blott utgjorde en bekräftelse å denne väns farhåga och på samma gång det fullkomligaste jäfvande af hans eget förutseende. Han uppehöll sig således som vanligt i sin atelier och vid sitt arbete, ja, han -vexlade glada infall med sina kamrater då tillfälle dertill yppade sig, men — hans tankar voro annorstädes. Den enda olikhet i sitt sätt att använda dagen, som han tillät sig, var en ensam vandring om qvällen bortåt Porto S. Giovanni, den väg som leder till Frascati. De tre dagarna togo äntligen slut och måndagen kom; men ack! utan miss Lavinia. Mrs Piper hade öfvertalat henne, sade mrs Jones, att stanna några dagar till. Det var ännu några intressanta punkter att bese och det vackra vädret vär ensamt för sig en lockelse att dröja qvar på landet. Paolo var nedslagen, men medgaf allt detta och tillade, att miss Jones gjorde alldeles rätt uti att begagna sig af detta tillfälle till lustfärder, synnerligen i ett så godt sällskap. : Mrs Jones trodde just ej att Lavinia tyckte