sitt sändebud vid badiska hofvet grefve Flemming och tog honom med sig. . Gående i alln mötte konungen Becker två gånger, och denne helsade honom. Derefter vände Becker om och följde konungen ett långt stycke. Slutligen afsköt han begge pistolskotten. Han var då tre steg bakom konungen. Denne hade grefve Flemming till venster om sig, och skotten, kommande från denna riktning, gingo mellan Fiemming och konungen samt snuddade vid den sednares rockkrage. : Konungen fattade genast med händerna om hufvudet och vände sig om. Grefve Flemming vände sig också om. De funno Becker qvarstående på sin plats, blek men lugn. Flemming frågade hvem som aflossat skotten. XJag, svarade Becker. Hvem har ni skjutit på?? frågade grefven vidare. På konungen af Preussen; och der i gräset ligger pistolen, svarade Becker. Flemming fattade då genast tag i honom; en mängd folk kom springande till stället från alla sidor och tog äfven tag i Becker; när de syntes vara för hårdhändta bad konungen dem fara varligt. Becker gjorde hvarken min af att vilja undkomma eller sätta sig till motvärn. Så fördes han i fängelse. Konungen hade blifvit alldeles oskadad. Kulorna hade gått emellan honom och hans följeslagare, men den ena hade dervid rispat upp rockkragen, hvarvid konungen hae å halsen fått en liten blodsprängd fläck af en half species storlek. an sansade sig ganska snart efter skotten och blef lugn. Storfurstinnan Helena var en bland de första som kom tillstädes och med tårar i ögonen lyckönskade konungen i anledning at hans räddning: hon tillade, att man nog skulle försöka draga parti af detta brott, men att konungens beslutsamhet nog skulle omintetgöra sådana försök. Efter en stund kom äfven drottningen. Hon visste då ej af någonting och konungen omtalade ej hva som passerat, men när furst Hohenzollern kort derefter närmade sig med uttryck af det ifrigaste deltagande, kunde händelsen ej längre förtigas för drottningen. Hon brast i gråt. Myndigheterna i Baden uppvaktade konungen samma dag och invånarne gjorde om qvällen ett fackeltåg. Monarkerna i grannstaterna ha skyndat att skicka lyckönskande sändebud; från Ryssland kommer sjelfve storfursten Konstantin. De flesta tidningar tillskrifva gevningen ett fanatiskt och personligt hugskott; den bekanta Neue Preuss. Zeitung har väl icke heller kunnat uppleta någon anledning att taga några vissa personer för hufvudet, men den säger att man kan icke vänta annat än sådana handlingar sedan nationalföreningen nu i tio år predikat sådana läror som att de tyska furstarna stå i vägen för Tysklands enhet och lycka. Man ser nu, säger den konservativa tidningen, att det icke är blott de små furstarne som anses vara till hinders, utan äfven de stora. Rätta förhållandet är dock att nationalföreningen alltid vill göra den preussiske monarken till Tysklands ledare ochfötverhufvud.